I Sveriges Radio P1 den 6 juni hör vi ett inslag om en forskningsstudie som visar att Sveriges unga är mer olyckliga än äldre och detta faktum lyfts fram som bekymmersamt. Man missar att nämna att detta förhållande inte är något nytt. Den så kallade lyckokurvan, eller livets U-kurva, är ett redan välkänt fenomen i forskningen. Den subjektiva upplevelsen av välbefinnande är hög när vi är små barn, sjunker i tonåren, förbättras först runt medelåldern och blir sedan bättre ju äldre vi blir. Att unga upplever ett mindre välbefinnande än äldre är alltså normalt. När de normala skillnaderna i graden av välbefinnande tolkas som något som ska åtgärdas, hamnar vi i svårigheter som skapar större problem än de löser. Samma förhållningssätt råder kring människors psykiska mående.
Vi befinner oss i en tid där det råder inflation i att prata om och analysera människors psykiska mående till den milda grad att det nya begreppet ”psykisk ohälsa” har tagit form. ”Psykisk ohälsa”, hävdar vi, är ett begrepp som beskriver ett icke existerande tillstånd. Antingen lider man av en kliniskt uppfylld psykisk sjukdom eller så är man psykiskt frisk. Det finns inget grått däremellan utan det som skaver kallas för livet.
Har fyrdubblats
När vi börjar ge psykiatriska diagnoser åt normala fenomen skapas ”psykisk ohälsa” i en aldrig skådad omfattning. Antalet psykiatriska sjukfall i Sverige har, enligt Försäkringskassan, ökat från cirka 30 000 fall år 2010 till 85 000 fall år 2025. Antalet hemmasittare, alltså barn och ungdomar som inte går i skolan under långa perioder, har fyrdubblats sedan pandemin och är nu uppe i 18 000 stycken. Även detta förklaras med psykiatriska diagnoser så som ångest, depression, autism och så vidare Att detta skulle vara kopplat till verkliga sjukdomstillstånd är knappast rimligt.
Det var statistiken, men hur ställer det till för individen när det normala beskrivs som patologiskt? Våra erfarenheter från psykiatri och arbete på vårdcentraler har gett oss skrämmande kunskaper om hur samhällets tolkning av individens upplevelser ökar svårigheterna. En normal sorgereaktion diagnostiseras gärna som depression av både läkare och omgivning. Trötthet blir utbrändhet och arbetsplatskonflikter som upplevs kränkande tolkas som akut stressreaktion. Att vara stundtals ledsen och stundtals glad tolkas som emotionellt instabilt personlighetssyndrom och adekvata orostankar diagnostiseras som ångest.
Trauma är ett stort och aktuellt tema. Det har för många blivit en viktig förklaring när människor söker vård. I populärkulturen kan i stort sett vad som helst vara ett trauma. En örfil i barndomen, föräldrarnas skilsmässa, mammas död, partnerns otrohet eller en konflikt med chefen. Traumaförklaringen får gärna stöd av omgivningen och läkare trots uteblivna uppfyllda diagnoskriterier.
Långvarig terapi, läkemedel, omvårdnad och en förstående omgivning som anpassas till ”patientens” besvär och behov
När normala utmaningar i livet får en medicinsk förklaring förvandlas individen från aktiv och medveten, till en passiv patient som förväntar sig och hoppas på en lösning från professionella. Långvarig terapi, läkemedel, omvårdnad och en förstående omgivning som anpassas till ”patientens” besvär och behov. Just sådant vi vet är skadligt både för vuxna och den uppväxande generationen.
Vi behöver sannolikt inte oroa oss över att unga mår sämre än äldre. Däremot bör vi oroa oss över hur ”sjuk” nästa generation kommer att bli om vi låter detta fortgå.
Jehoshua Kaufman, leg psykolog och leg psykoterapeut
Gunny Christensen Åkesson, auktoriserad socionom, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator