Replik
Jag har bott i Majorna i över 50 år. Och min farfarsfar flyttade hit för över 100 år sedan. Under all denna tid har det funnits missbrukare här. Men detta är första gången jag ser att man gör något åt problemet.
Det är lätt att frestas av tanken att ordning kan skapas genom bortträngning. Att om vi bara förbjuder, avvisar och städar undan de människor vars tillvaro har krackelerat, så blir stadsrummet tryggt. Men det är en illusion.
Att köra bort människor som lever i aktivt missbruk löser ingenting. Det flyttar bara problemet några meter, till nästa gathörn eller nästa hållplats. Det blir en evig jakt utan slut, där det enda resultatet är ökad stress för de utsatta och flyttad otrygghet för de boende.
Kommunens lilla pergola vid Jaegerdorffsplatsen är inte ett tecken på kapitulation. Det är ett uttryck för en krass, medmänsklig realism. Den erkänner att dessa människor existerar och att de är en del av vår stadsdel, vare sig vi vill det eller inte.
Vår stadsdel har en lång tradition av att vara en plats där hela livet tillåts synas – även det som är trasigt och skevt. Att visa tolerans är inte att uppmuntra missbruk; det är att inse att vi delar samma asfalt. Vi kan inte polisiera bort social nöd. Det krävs vård och långsiktiga insatser, men fram till dess måste vi klara av att möta blicken på dem som har det svårast.
I Majorna får alla rum. Även de som inte passar in i en välputsad stadsplaneringsbroschyr.
Clas Kristiansson