Vad minns man efteråt? Vad stannar i tankarna? Hur tiden dras ut är en sak. En dag där inne är lika lång som sju vanliga ute. Det innebär att om hemgången skjuts upp något dygn blir besvikelsen oproportionerlig. Det betyder att när operationen som skulle ha ägt rum dagen därpå flyttas fram utan klart datum, är det ett hårt slag. Det första hände mig och det andra beskedet fick min rumskamrat Bertil.
Han var äldre än jag och hade haft det kämpigt under en lång tid när jag kom in. Varje förmiddag fick Bertil telefonrapport om blomsterprakten hemma i trädgården och om potatisen i trädgårdslandet. Han längtade dit och hoppades komma hem till midsommar för att äta av skörden. När det stod klart att en planeringsmiss i systemet kastat honom längre bak i kön, gick drömmen om intet. Jag tyckte det var svårt att finna något att säga till tröst, från sängen bredvid: allt kändes dystert och orättvist.
Men en undersköterskas insats imponerade då. Med hierarkierna emot sig, försökte hon lösa situationen så att det ändå skulle bli som utlovat. Hon sprang som en spole till vårt rum den där torsdagskvällen med täta rapporter från sina kontakter med avdelningen som skulle ta emot och genomföra ingreppet. Hon lyckades inte förändra något i kön, men fick den gamle mannen att återvinna hoppet då han såg hennes ansträngning. Handlingen bekräftade hans värde.
Detsamma gäller de korta samtalen. Röntgensjuksköterskan som höll i gång snacket och ställde nyfikna frågor till mig genom en besvärlig procedur. Vi hade båda läst filmvetenskap, visade det sig. Korta ögonblick glömde jag nästan bort att undersökningen var plågsam. ”Lycka till på nya jobbet”, ropade han när allt var färdigt och jag rullades ut ur rummet. Man minns enkel men grundläggande omsorg, särskilt när den visar sig mitt i de pressade arbetspassen. Som en kvällsmacka med perfekt veckad ost och dekorativt utskurna grönsaker. Här har någon ansträngt sig för att göra fint för mig, tänkte jag, återfick aptiten och blev så glad att jag tog en bild på smörgåsen. Sådana små saker spelar roll. Det gör en inte frisk, men det gör skillnad i hur man känner och tänker när man är sårbar och ensam.
Sjukvården är en av valets viktigaste frågor och det är inte svårt att förstå varför, givet köer, platsbrist och de opersonliga jättesystem som mekaniserar kontakten mellan vårdsökande och vårdgivare. Det som möter den som försöker navigera sig fram genom 1177:s anonyma mejlsystem.
Felen känner den som söker vård längre ner i kedjan, men inte blir tagen på allvar. Luckorna erfar den som lämnas utan uppföljning. Platsbristen känner patienten som på grund av boendeort får stå orimligt länge i kö för vidare utredning, sedan vänta ytterligare på behandling eller på rätt läkemedel. Adress och eget skyddsnät spelar betydande roll för hur snabbt den som söker får sin diagnos och hjälp, trots att alla politiker säger att vården ska vara jämlik i Sverige.
Nu flyter livet nästan som vanligt för mig. Jag hade tur, men veckan på två olika vårdavdelningar lämnade avtryck. Erfarenheten kommer följa med in i valbåset i höst.