Det är ingen ovanlig scen på en träning, den var bara ovanligt lång.
Förbundskapten Graham Potter och stjärnanfallaren Alexander Isak – svenska landslagets två viktigaste personer hittills under VM – diskuterade Isaks nya roll i 5-10 minuter inför en träning.
En bild av en förbundskapten som inte bara pratar med sina spelare. Han lyssnar på dem också.
Något som blev särskilt tydligt i samband med Graham Potters omtalade pressträff tidigare i veckan. Förbundskaptenen red ut till försvar för pöbelns hackkycklingar Isak Hien och Kristoffer Nordfeldt. För att därefter svinga mot mediebevakningen.
Efteråt har jag hört och läst otaliga teorier om förbundskaptenens bevekelsegrunder. Själv tycker jag att Potters ansats var uppfriskande.
Hans kritik mot extrema överdrifter och vilseledande analyser efter både Tunisien och Nederländerna är en rimlig och relevant mediediskussion.
Men det var först när jag lyssnade på Elliot Stroud som jag förstod den verkliga poängen i Graham Potters utspel.
Elliot vem, förresten?
Jo, Mjällbyvänsterbacken är en av landslagets doldisar, men har hoppat in i två VM-matcher nu och inte gjort bort sig. Tvärtom.
När Stroud slog sig ner framför journalisterna dagen efter Potters omtalade utspel fick han frågan vad han tyckte om förbundskaptenens agerande.
Stroud tycktes tala från hjärtat:
– Det betyder otroligt mycket att man har en tränare som tror på oss alla, som gör något sådant för en. Då vill man så klart ge tillbaka med sitt yttersta. Det är det vi ska göra i nästa match.
Alla andra tolkningar irrelevanta
I det ögonblicket blev alla andra tolkningar direkt irrelevanta. För om det är så här spelarna reagerar – till och med bänkspelarna – då har förbundskaptenen lyckats.
Graham Potter använde en svidande 1–5-förlust för att svetsa samman en grupp som står mer enade som lag än någonsin tidigare.
Om vi i de svenska medierna bidragit som sparringpartner, be my guest.
Det är omöjligt att inte imponeras av ett sådant ledarskap. Allt Graham Potter gör, gör han i ett syfte att maximera möjligheterna att vinna nästa match. Inget annat betyder något i ett läge då Sverige står inför en sista gruppspelsrunda där förlust – särskilt storförlust – kan innebära hemresa, kryss kanske räcker, men endast seger är slutspelsgaranti.
Hur tar man sig an en match där förutsättningarna är så grumliga? Där det enda som går att veta är att seger räcker?
Tja, man går för segern. Påverkar det som går att påverka. Alltid.
Eller som Alexander Isak sa på presskonferensen:
– Det bästa är att att gå för vinna matchen. Det är så man ska spela fotboll.
Det är så man ska spela fotboll. Det gillade jag att höra.
Frågan är bara – hur ska det göras?
Spela på sina styrkor
Det Sverige vi fick se efter första vätskepausen mot Nederländerna var ett Sverige som spelade på sina styrkor och kvaliteter. Jag tror att det handlade mindre om att en fembackslinje blev en fyrbackslinje, mer om ett Sverige som tvingades släppa på handbromsen. Och att Alexander Isak fick en släpande roll till vänster där han såg oerhört farlig ut hela matchen.
Som jag skrev direkt efteråt: Sverige gjorde, utifrån styrkeförhållandena, en bra insats efter vätskepausen, men mot en överlägsen motståndare.
Hur kan detta förstärkas ytterligare ett snäpp mot Japan, som visserligen också är en oerhört tuff motståndare, men inte på samma nivå som Nederländerna?
En idé är att använda Anthony Elanga och Lucas Bergvall som startspelare. Elangas fart och Bergvalls fot är andra sorters hot än vad Alexander Bernhardsson och Benjamin Nygren bidragit med. Samtidigt riskerar det att göra Sverige mer obalanserade och sårbara.
Men i valet mellan att bromsa eller gasa mot sextondelsfinal tror jag Sverige har mest att vinna på släppa loss allt man har. ”Unleash hell” för att citera den gamle förbundskaptenen Lasse Lagerbäck i en minnesvärd reklamfilm.
Laul: Det skulle vara klart godkänt
Japan är ett fotbollslag som löper oerhört hårt och intensivt. Det gäller för Sverige att hålla laget kompakt för att inte denna kolossala löpkraft ska kunna fira triumfer mot ett utspritt Sverige.
Sverige har alltså inte råd att anfalla med hela laget, men behöver anfalla med fler spelare än Isak, Viktor Gyökeres och Yasin Ayari. Förslagsvis då Elanga och Bergvall. För övriga sex spelare väntar ett defensivt huvudfokus, undantaget vid offensiva fasta situationer som kan bli en avgörande faktor.
Inför Tunisien-matchen var jag övertygad om att Sverige skulle vinna stort. Inför Nederländerna att Sverige skulle förlora klart. Nu tänker jag att Sverige nog kan lösa 2–2 – och att det i så fall skulle kunna räcka till sextondelsfinal.
Väl där lär Sveriges VM ta slut, dessvärre. Vilket ändå vore klart godkänt av ett landslag som – handen på hjärtat – halkade hit på ett bananskal och har presterat precis som förväntat hittills: Tre poäng, plus-minus-noll i målskillnad och allt i egna händer inför avgörandet. En svängig och spännande svensk VM-sommar.