Sprakande The Ark nöjer sig inte med nostalgi
Uppdaterad 11.09 | Publicerad 01.18
KONSERT Det sprakar och gnistrar som väntat om The Arks turnépremiär. Men en sak är ännu mer glädjande.
Rottnes stolthet nöjer sig inte med bara nostalgi.
The Ark
Plats: Lokverkstan, Motala. Publik: 2 500 (slutsålt). Längd: En och en halv timme. Bäst: ”Tell me this night is over” och ”It takes a fool to remain sane”. Sämst: En tillskruvad version av ”Let your body decide” går inte riktigt fram ikväll. Fråga: Nytt album till tredje återföreningen 2030 då?
MOTALA. När The Ark skulle återförenas 2022 var det ingen i bandet som riktigt visste vad som väntade. Skulle de låta bra tillsammans efter ett decennium i det civila? Eller ens stå ut med varandra?
– Är det något jag är rädd för med den här turnén så är det att vi kommer glida isär igen, sa Ola Salo i dokumentären ”Vi var The Ark” som hade biopremiär i vintras och skildrar den första återföreningen.
Bandet bestämde sig för att ses en månad efter turnén för att utvärdera om de hade en framtid tillsammans.
Visst var det så, och nu är det dags igen – dessutom med tre nya singlar i bagaget.
Platsen för premiären är densamma som för fyra år sedan. I den intilliggande Göta Kanal pumpas The Ark-hits från en flådig motorbåt. En scen svårgripbar för någon som växte upp i Växjö sent 90-tal då bandet shoppade scenkläder på Emmaus och spelade i Uffes källare.
Inne i Lokverkstan lyser ett stort A upp scenen likt en blå portal. Ur denna stiger de sex medlemmarna i nya, futuristiska scenkostymer ritade av Salo.
The Ark vore heller inte The Ark om de inte kom till Motala med en extravagant scen i etage och trappor för frontmannen att svassa nerför samt en vit flygel i mitten. Showen är både generös och charmigt begränsad med glimten i ögat. Även detta är essensen av Ark: Queen på Wembley och logdans på samma gång.
Så fort ”Clamour for glamour” kickar igång blir det uppenbart att väldigt lite har förändrats. Det är som att sextetten lämnade förstärkarna på i förrgår bara för att plugga in gitarrerna på nytt. Salo har sällan sjungit bättre. Musikalroller och Peter Jöback-turnéer verkar bara ha vässat stämbanden.
Det finns också en oförställd glädje i att se bandmedlemmarna återuppleva sina egna låtar och återuppliva sina relationer i realtid. Kanske är detta det allra finaste med den så bespottade återföreningen av rockbandet.
The Ark vet precis hur man ger en publik vad den vill ha. Allsångsramsorna avlöser varandra. Pyron sprakar som under en nyårsafton i Rottne. Mikael Jepson är som vanligt ingen Mark Knopfler men vet precis hur man eggar fansen med ett gitarrsolo.
Alla nostalgiska excesser åsido uppstår glädjande nog en av konsertens höjdpunkter när Salo sätter sig vid elpianot och sjunger senaste singeln ”If I ever lose my temper”. Där tidiga The Ark ofta kom med versala budskap ter sig denna minirockopera bara som en personlig och intuitiv stund. Detsamma gäller fjolårets comeback ”Stronger than”, i vilken Salos röst hittar en helt ny klang långt nere i källaren.
Prästsonen predikar vidare fint om hur inre sorgsenhet kan botas med gemenskap innan han ber publiken ta varandras händer i ”Tell me this night is over”. Den uppgivna balladen framstår mer och mer som en av bandets största stunder. Den unge Salos ”Jag vill ha en egen måne”, om ni så vill.
Den emotionella motpolen uppstår när den ljumma sommarkvällen utanför sipprar in och Salo framför den livsbejakande ”It takes a fool to remain sane” från toppen av sin trappa.
”The worrying kind” måste för övrigt vara den hurtigaste schlager om panikångest som Lasse Holm aldrig skrev.
I ett yvigt finaltal parafraserar Salo med eftertryck Helen Sjöholm i ”Kristina från Duvemåla”.
– The Ark måste finnas!, mässar han, för att sedan kasta sig handlöst in i den yvigaste av alla The Ark-hittar: ”Calleth you, cometh I”. Allsången lyfter inte bara taket på Lokverkstan – den hörs hela vägen till Vadstena kloster.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.