Tågen är sena, elnäten räcker inte, vattenledningarna läcker och bostäder saknas där jobben finns. Det är inte bara ett irritationsmoment för väljarna. Det är kapitalförstöring och utebliven tillväxt. Innan politikerna kräver mer skatt borde de visa vad de gör med det vi redan äger.
Stockholms Handelskammare har rätt: Stockholm har haft medvind länge, men medvind är inte en strategi. Bostäder, infrastruktur och offentliga finanser avgör om landets starkaste tillväxtmotor fortsätter dra Sverige framåt.
Men den svenska debatten missar ofta en avgörande fråga. Det offentliga är inte bara regelgivare, tillståndsprövare och skatteuttagare. Staten, regionerna och kommunerna sitter också på stora delar av själva maskineriet för bostäder, infrastruktur och tillväxt: mark, fastigheter, vägar, järnvägar, hamnar, el- och vatteninfrastruktur, sjukhus, skolor, bostäder, bolag och utvecklingsrätter.
Ändå styrs denna förmögenhet ofta med sämre information än vad som skulle vara acceptabelt för ett medelstort företag. Svensk valdebatt handlar nästan alltid om att tillskjuta mer pengar. Mer till sjukvården. Mer till försvaret. Mer till elnäten. Mer till vattenförsörjningen. Mer till vägar, järnvägar, bostäder, skolor och polis.
Men den fråga som borde ställas först är enklare: varför fungerar inte systemen vi redan betalar för? När tåg inte går, vattenledningar läcker, elnät inte räcker och infrastrukturprojekt blir dyrare, senare och sämre än utlovat är det sällan bara otur. Det är ofta resultatet av uppskjutet underhåll, feltajmade investeringar, dåligt använda tillgångar och otydligt ansvar.
I ett företag skulle detta få konsekvenser. Styrelsen skulle kräva svar och ägarna byta ledning. Men när samma sak sker i offentlig sektor kallas lösningen nästan alltid för att mer pengar måste till.
Bostadsfrågan visar problemet i koncentrat. Bostäder saknas där människor behöver dem, samtidigt som det offentliga är den största fastighetsägaren i varje kommun och region. I Stockholm äger offentliga aktörer omkring var femte fastighet inklusive tomträtter. En analys uppskattade värdet av det offentligt ägda fastighetsbeståndet i kommunen till cirka 900 miljarder kronor inklusive outnyttjad potential – men bara omkring en tredjedel syns i bokföringen.
Ändå behandlas bostadsfrågan ofta som om staten och kommunerna bara vore tillståndsgivare: någon som säger ja eller nej till andra som vill bygga. Men det offentliga äger också mark, fastigheter, byggrätter och infrastruktur som avgör var det faktiskt går att bygga.
Det betyder inte att staten ska bli byggbolag. Det betyder att staten, regionerna och kommunerna måste sluta låtsas vara åskådare när de själva äger en stor del av spelplanen.
Stockholm visar vad som står på spel. Här finns Sveriges starkaste tillväxtmotor, men också bostadsbrist där jobben finns, infrastruktur som inte håller jämna steg och offentliga mark- och fastighetsvärden som sällan behandlas som en samlad portfölj. När tillgångar ses var för sig – som skolor, depåer, sjukhus, mark, vägar, bolag och förvaltningar – missar politiken vad de tillsammans skulle kunna möjliggöra.
Det handlar om pengar. Inte pengar som ska trollas fram genom bokföring, och inte en uppmaning att sälja ut allt offentligt ägande. Men offentliga tillgångar kan ge intäkter, minska kostnader, finansiera infrastruktur, frigöra mark för bostäder och stärka välfärdens långsiktiga finansiering. Dåligt förvaltade tillgångar gör motsatsen: de binder kapital, skapar flaskhalsar och tvingar fram nya skattekrav.
Den offentliga debatten granskar varje krona i statsbudgetens intäkter och utgifter. Det är viktigt. Men budgeten visar inte om landet blir rikare eller fattigare. Den visar inte om vi bygger kapacitet eller förbrukar den. Den visar inte om underhåll skjuts upp, om tillgångar används fel eller om det som kallas investeringar faktiskt skapar värde.
Det är därför Sverige kan se ansvarsfullt ut på papperet samtidigt som systemen förfaller i verkligheten.
Försenade transporter gör arbete och varor dyrare. Otillräckliga elnät bromsar investeringar. Läckande vattenledningar höjer framtida kostnader. Bostäder som saknas där jobben finns gör arbetsmarknaden mindre rörlig. Varje flaskhals blir en skatt på tillväxten.
En politiker kan vinna val på att inte laga taket. Underhållet syns inte i årets budget. Kostnaden hamnar hos nästa generation. En region kan kräva mer statsbidrag utan att först visa hur den förvaltar sina byggnader, bolag och mark. En kommun kan säga att den saknar pengar till skola och bostäder samtidigt som den sitter på fastighetsvärden vars utvecklingspotential aldrig analyserats professionellt.
När värdena inte syns, syns inte heller alternativkostnaden: vad det kostar samhället att låta rätt mark ligga i fel händer, på fel plats eller med fel användning. Om bara en tredjedel av tillgångarna syns, försvinner också två tredjedelar av det politiska ansvaret. Detta är inte sparsamhet. Det är kapitalförstöring.
Sverige behöver inte styras som ett företag. Staten är inte ett företag. Den ska försvara landet, upprätthålla lag och ordning, finansiera välfärd, möjliggöra bostadsbyggande och ta ansvar där marknaden inte räcker till. Men just därför måste den skötas bättre än ett företag, inte sämre.
Nästa gång en politiker säger att lösningen är mer skatt, mer lån eller ännu ett anslag bör väljaren ställa en enklare fråga: Vad har ni gjort med det vi redan äger? Budgeten visar vad politikerna lovar. Förfallet visar vad de skjutit framför sig. Den uteblivna tillväxten visar vad det kostar. Och fortfarande saknas en rättvisande bild av vad det offentliga redan äger.
Dag Detter, investeringsrådgivare