Nyligen bar Liberalernas Simona Mohamsson, som har palestinsk bakgrund, en Davidsstjärna i samband med en partiledardebatt. Hon översköljdes snabbt av hat och hot.
Komikern och tv-profilen Filip Dikmen, som har över 460 000 följare på Tiktok, hävdade i ett klipp i sociala medier att Mohamsson måste vara köpt av Israel och USA.
Valley Ghanem, statsvetare som tidigare har arbetat med projekt mot diskriminering i Malmö stad, skrev på sin Instagram: ”Jag tror inte jag kan känna mer avsky än mot denna typ av människa: svag av kropp, ond av vilja, ynklig i sitt förräderi; en självhatande varelse som vänt hatet mot sina egna. Tfoo! Det räcker inte att utnämna henne till Ärke-husblatte. Det måste även gå att upphäva palestinskhet efter detta”.
Debattören Luay Mohageb skriver i nättidningen Kvartal att han aldrig har upplevt sådant hat som när han lade upp en bild på sig själv och Simona Mohamsson på Instagram några dagar efter partiledardebatten. Han möttes av kommentarer som ”smutsiga husblattar” och ”två husblatte delux” och fick frågor om han hade sålt sig till Israel. Det var inte bara trollkonton som kommenterade, utan människor med jobb i skola och civilsamhället.
Hatstormen mot Mohamsson säger inte bara något om antisemitismen i Sverige, utan om förväntningarna på politiker med invandrarbakgrund. Jämför med de begränsade reaktionerna när äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) bar Davidsstjärna offentligt.
Förra hösten intervjuades Tenje av P4 Kronoberg och fick frågan om varför hon bär en Davidsstjärna. Reportern menade att det kunde tolkas som att hon tog ställning i Israel/Palestina-konflikten. Tenje svarade att hon bär smycket för alla svenska judar som inte vågar. Inslaget kritiserades och plockades senare bort av radiokanalen.
Tenje fick mestadels positivt bemötande. Hon anklagades inte för att ha svikit svenskarna genom att bära en judisk symbol. Inga kända svenska komiker gick ut och anklagade Tenje för att vara köpt av Israel eller USA.
Vissa bedömer politiker med invandrarbakgrund utifrån en annan måttstock än politiker som tillhör majoritetsbefolkningen. De ska agera utifrån sin kollektiva tillhörighet, inte utifrån sina egna övertygelser. Utifrån den logiken har Mohamsson begått två kardinalfel.
För det första är hon liberal i stället för vänster. Människor med palestinsk bakgrund får gärna engagera sig politiskt – så länge de tillhör något av partierna på vänsterkanten och talar på Palestinademonstrationer.
För det andra har Mohamsson uppmärksammat den judiska gruppens lidande i stället för den palestinska. Hon betedde sig inte bara som en "husblatte" – utan som en illojal och självhatande förrädare som måste vara köpt av Israel. Den typen av anklagelser kommer från människor som uppenbarligen hyser starka kollektivistiska uppfattningar om hur någon med palestinsk bakgrund borde vara och vad den borde tycka. Den som vägrar att leva upp till kollektivets förväntningar borde inte ens få kalla sig palestinsk längre.
Mohamssons agerande borde ha mötts med hyllningar i stället för hat. Hon visade att det går att markera mot antisemitism oberoende av härkomst – och att det går att stå upp för judars rätt att leva fritt i Sverige oavsett vad man tycker om kriget i Mellanöstern.