Enligt Måns Zelmerlöws version anklagade Ciara Janson honom – felaktigt – under flera år för otrohet. Men mot slutet var anklagelsen inte längre felaktig.
I sin bok ”När allt faller” skriver han att han under parets näst sista år tillsammans ”tappade fotfästet” – och att misstänksamheten plötsligt var befogad.
”Du har analyserat och dokumenterat mig i dörren i sju år, och jag har lärt mig att leva med den misstron, trots att jag aldrig har haft något att dölja. Förrän nu. Jag är för första gången skyldig, och luften mellan oss blir genast ännu tyngre.”
Träffade kvinna på Berns
Han berättar också om ett tillfälle då han haft en spelning på Berns i Stockholm. Efteråt satt han och bandet vid ett bord. ”Vår hybris vid det bordet visste inga gränser”, skriver Zelmerlöw.
I det sammanhanget träffade han en kvinna.
”Hjärnan bad mig flera gånger gå hem, men jag stannade. Jag stannade trots att jag började längta efter hennes närhet. En närhet som var lika mycket åtrå som den var kli på ryggen. Där skulle jag ha tackat för sällskapet och gått. Men jag stannade.”
I ett annat parti skriver Måns Zelmerlöw:
”Jag vet att jag genom mitt svek har aktiverat ett flipperspel som bara kan sluta på ett sätt. Kanske är det ett undermedvetet, synnerligen omoget, sätt för mig att tvinga fram en separation. Utan att behöva säga orden. För jag vågar inte prata om oss med dig alls längre.”
”Valde lögnen”
Artisten skriver att han hade lovat Ciara Janson att berätta om ”något hände” – men att han senare ”valde lögnen”.
”Jag skäms för att jag rättfärdigade otroheten och lögnerna då, med en längtan efter trygghet och den närhet som du inte ville ge mig. Men sveket var bara mitt. Det förstår jag nu.”