Bad Omens på Broken summer
Betyg:
Bäst: ”Just pretend” och ”What do you want from me?”.
Sämst: Energin på scen gör att det känns som ett rep ibland.
Stämning: Lite trött, men enormt många Bad Omens-tröjor. Folk har väntat!
Spaning: Kul att avsluta en sån här festival med ballader, med några få inslag av growl och dist.
Bad Omens har dykt upp lite ”från ingenstans”. Första gången de bröt igenom för mig var 2019, när ”Dethrone” kom på andra skivan. En svår låt att undvika. Den är catchig, ösig, har hookar – vissa av dem är töntiga, men allt som allt är det en genrebanger.
Efter det har de klättrat och på sina elva år har de lyckats placera sig högt – och i kväll högst – upp på festivalaffischer.
Visst, det är en förenkling att de dykt upp från ingenstans. Deras album har tagits emot av fansen, de har gjort smarta samarbeten och turnerat.
Musikaliskt har de samtidigt gått från att konstant jämföras med Bring Me the Horizons ”Sempiternal” till att vara nåt eget. De har vågat experimentera och blivit den stora akten i den moderna metalcorefloran (nämnda BMTH borträknade).
Det här är deras första spelning i Sverige.
När de går på scen på Broken summer på Östermalms IP är det som sista band av sju.
Första låt är ”Spectre”, och herregud vad bra Noah Sebastian sjunger.
Den stegras, pukorna smäller – sen drar låten i gång. Sjunger bra? Ja, sa jag ju. Skriker bra också? Ja.
Tempot och hårdheten ökar kraftigt i låt två, ”Glass houses”, med tuggande vers och allsångsrefräng.
Scennärvaron är försiktig, framför allt vad gäller Noah. Svenske gitarristen Joakim Karlsson släpper dock ut sin tofs, så i tredje låten ”The grey” blir det headbangfest. Noah börjar le.
Början på konserten är tillrättalagd och väl utförd. Tråkigt omdöme? Kanske, men det är så det känns.
Allt låter bra. Men också utefter en mall (så är det så klart, men det känns verkligen).
Det förstärks av att Noah inte gör nåt på scen. Going through the motions. Det är dock, som sagt, väl utfört.
Och man behöver säkert vara relativt orörlig för att kunna sjunga och skrika så tekniskt korrekt. Skiftningarna mellan ballad och hårt är superproffsigt i ”The death of peace of mind”. Det är bara lite … stillbild?
Samma sak när ”Concrete jungle” kommer, till en början. För framåt slutet – när låten exploderar – händer nåt med energin. Den håller i sig in i upptemposmashen ”Nowhere to go”. Skitsamma att Noah står still – ingen annan tänker göra det. Alla hoppar i och sjunger med i ”Limits”.
Då får vi ”Artificial suicide” och Noah vaknar!
”MOTHERFUCKER!!!”
Kvällens hittills tyngsta låt, som följs upp av orimligt gungiga ”V.A.N”. Noah mimar med till Poppys röstspår? Eller sjunger ”som en tjej”? Hur som haver levererar han starka growl.
Konserten går åt ett hårdare håll, med små kliv. Och det verkar funka.
Första aktens ballader byts ut mot mer och mer tyngd. ”Left for good” blir en kompromiss på vägen.
I Erra-samarbetet ”Anything>human” får vi verkligen höra den djupa rösten, såja!
14 låtar in kommer första mellansnacket. Det är bra stämning, uppsluppet. Noah är rolig, och när han nämner svenske gitarristen börjar publiken skrika:
”JOCKE! JOCKE! JOCKE!”
Lagom långt snack, bandet samlar sig. Noah avslöjar att han är sjuk inför ”Just pretend” – det hörs inte.
Det är en otrolig powerballad med extra allt. Bandet gör den all rättvisa. Publiken också med allsång och tända mobilficklampor (det är inte mörkt ute, men det blir stämningsfullt ändå).
”Impose” blir en mellanlåt efter ”Just pretend”, nedvarvning trots det fina klimaxbyggandet.
Nu är skjortan av! Alla fattar vad det betyder. Det är ”Dethrone”!
Kvällens enda helt hårda låt. Östermalms IP exploderar! Noah öser på, ärligt talat för mycket i början. Han verkar inte vilja låta instrumenten bära introt själva, utan fyller varje möjlighet med ett ”WÖ, WÖ, WÖ” eller ”ÖH” eller annat. Jag hinner tänka: Snälla, sluta, var tyst någon gång!
Men känslan är ändå där. Rösten helt rätt. Rörelserna nya. Närvaron helt annan, den kom till slut. Hela publiken skriker med.
När låten ringer ut är det svårt att förstå att vi varit på en – till största del – balladkonsert.
Betyg – låt för låt
Specter
Glass houses
The grey
The death of peace of mind
Dying to love
Concrete jungle
Nowhere to go
Limits
Artificial suicide
V.A.N
Left for good
Anything>human
What do you want from me?
What it cost
Like a villain
Just pretend
Impose
Dethrone