I valrörelsen varnar SD, M, L och KD för tvångsblandning om oppositionen vinner, medan S försöker ducka och avfärda det som skrämselpropaganda. Få frågor väcker så starka känslor. Det är en mix av bostads- och integrationspolitik som på ett genomgripande vis kan påverka det som många värdesätter allra högst: det egna boendet och områdets trygghet.
Upphovet till begreppet är den olycksaliga rapport som Lawen Redar, integrationspolitisk talesperson i S, presenterade för några år sedan och som avslutas med orden: ”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Formuleringen överlevde visserligen inte S-kongressen 2025, men däremot antogs en integrationspolitik som betonar blandning av människor med olika bakgrund i bostadsområden för att bryta segregationen. Jonas Attenius (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, satte ord på inriktningen: ”Det är viktigt utifrån ett socioekonomiskt perspektiv att få blandning”, sa han till Aftonbladet.
”Det främsta argumentet till att S borde begrava denna idé är att den inte fungerar.”
Det innebär i praktiken att kommunerna med hjälp av sitt planmonopol ska åstadkomma mer blandade stadsdelar. Ambitionen är att människor med olika bakgrund ska flytta in och börja umgås med dem som redan bor där. Både boendeformen och de boende blir alltså ett slags redskap för integration. Det andas social ingenjörskonst från gångna tider.
Hur det kan ta sig uttryck är det nybyggda området i skånska Limhamn exempel på. S i Malmö har där blandat hyresrätter och bostadsrätter med radhus och befintliga villor. Och befolkningssammansättningen är blandad, också personer med försörjningsstöd har flyttat dit. Tanken är att minska den socioekonomiska segregationen i Malmö.
”Limhamns sjöstad har blivit ett välutvecklat, attraktivt område, med kaféer, föreningar, äldreboende. Jag tror att många av farhågorna kom på skam”, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, till SvD (20/8).
Men alla är inte lika förtjusta, vilket också skildras i reportaget. Vissa boende i området säger att området är otryggt och flyttar därifrån. Andra hyser invändningar mot de höga hyrorna (samtidigt som vissa boende får hyran betald). Invånarna i Limhamns sjöstad med omnejd tycks inte heller interagera på det sätt som S i Malmö avsåg.
Människor träffas inte automatiskt bara för att bebyggelsen är blandad, påpekar Martin Grander, docent i urbana studier vid Malmö universitet. Han har försett olika grupper av invånare i Limhamn med gps-sändare för att kunna kartlägga deras rörelsemönster.
”Mycket tyder på att man fortsätter att leva ganska separata liv”, säger han till SvD.
Politiker får inte bli rädda för att bygga. Hyreslägenheter i sig behöver inte göra ett område oattraktivt. Problem uppstår när man ska försöka åstadkomma integration genom att styra människor att bo på vissa ställen och stöpa om grannskapet för redan befintliga boende. Människor börjar inte umgås bara för att de delar postnummer.
Men det främsta argumentet till att S borde begrava denna idé är att den inte fungerar. Att folk utbildar sig och kommer i arbete är viktigare för att på allvar ta itu med den bristfälliga integrationen. Med rätt incitament och drivkrafter är det individerna själva som sköter detta bäst, inte politiker.