För att lösa bostadsbristen har bostadspolitiken länge fokuserat på byggande, planprocesser, byggkostnader, kreditregler och subventioner. Det är viktiga frågor.
Men de räcker inte för att lösa ett av bostadsmarknadens mest akuta problem: att de bostäder som blir tillgängliga inte alltid når de hushåll som behöver dem. Sverige behöver därför inte bara bygga mer. Vi behöver också använda det befintliga beståndet bättre. Det kräver tre reformer: gemensamma spelregler för vilka hushåll som behöver stöd, ett tydligare offentligt ansvar för behovsbedömning och matchning samt modeller där den ekonomiska risken delas mellan stat, kommun och fastighetsägare.
Som företrädare för fastighetsbranschen ser vi ett växande systemfel. Majoriteten av de mest prisvärda hyresrätterna fördelas i dag efter kötid. Det innebär att den som haft möjlighet att stå länge i kö får tillgång till bostäder med lägre hyror, vilket ofta är hushåll som redan är väletablerade på bostads- och arbetsmarknaden.
Hushåll med kort kötid, svagare ekonomi eller oregelbundna inkomster, men som ändå har förutsättningar att klara ett eget boende, hänvisas i stället till dyrare nyproduktion, en otrygg andrahandsmarknad eller stängs ute helt. Det bidrar till att den strukturella hemlösheten förstärks. Eftersom skillnaden i hyresnivå mellan äldre bestånd och nyproduktion är stor förstärks effekten ytterligare. Det är inte enbart ett utbudsproblem. Det är ett matchningsproblem.
Vi fastighetsägare vill bidra till lösningar. Lägenheter i det äldre beståndet omsätts kontinuerligt, och flera aktörer i branschen arbetar redan för att sänka trösklarna till bostadsmarknaden. Men dagens verktyg för att komplettera raka kösystem och matcha rätt hushåll med rätt bostad räcker inte.
Inför nästa mandatperiod vill vi därför lyfta tre reformer.
För det första: gemensamma spelregler
Staten behöver ta fram transparenta och rättssäkra kriterier för vilka hushåll som berörs av strukturell hemlöshet eller av andra skäl behöver stöd för att lösa sin bostadssituation. EU-kommissionen har nyligen ändrat de statsstödsregler som berör bostadsförsörjningen och breddat den grupp hushåll som kan omfattas av stöd. Det är inte längre bara de mest utsatta. Men för att dessa möjligheter ska kunna användas i Sverige krävs enligt regelverket nationellt framtagna kriterier som identifierar de hushåll som statsstödsreglerna tar sikte på. Stöd förutsätter ett konstaterat stödbehov. Utan gemensamma kriterier riskerar Sverige att missa möjligheter som nu öppnas på europeisk nivå.
För det andra: gemensamt ansvar
Matchningen mellan hushåll som behöver stöd och tillgängliga bostäder kan inte vila på enskilda hyresvärdar. Fastighetsägare har ett visst utrymme att utforma förturer och att reservera lediga lägenheter. Men bedömningen av stödbehov och prioriteringen mellan hushåll måste även fortsättningsvis vara ett offentligt ansvar.
Kommuner och stat behöver tillsammans ta ett tydligare ansvar för behovsbedömning och matchning. Vi fastighetsägare ska bidra med bostäder och vår kunskap om de lokala bostadsmarknaderna.
För det tredje: gemensam risk
Fler hushåll skulle kunna få ett eget hyreskontrakt om den ekonomiska risken fördelades bättre. Tidsbegränsade kommunala borgensåtaganden för hyror är ett steg i rätt riktning, men det behöver utvecklas fler modeller där stat, kommun och fastighetsägare delar på ansvaret. Målet måste vara att hushåll som har förutsättningar att klara ett boende också får möjlighet att göra det.
EU-kommissionens omfattande satsning på en europeisk plan för bostadsförsörjning ger frågorna ytterligare aktualitet och skapar nya möjligheter. Tydligare nationella kriterier för vilka hushåll som behöver stöd underlättar tillgången till både offentlig och privat finansiering. Ökat kunskapsutbyte över nations- och kommungränser kan också främja nya lösningar för en socialt hållbar bostadsförsörjning.
Men oavsett vilka europeiska initiativ som tas kvarstår den svenska utmaningen. Den måste nästa regering, oavsett färg, ta sig an.
Fastighetsbranschen behöver vara en del av lösningen. Vi efterlyser därför ett handslag mellan näringslivet och företrädare för stat och kommun. Genom ett sådant kan vi skapa en svensk modell för den sociala bostadspolitiken, där privata och allmännyttiga fastighetsägare tillsammans med det offentliga löser ett angeläget uppdrag.
Problemet är inte bara att det saknas bostäder. Problemet är också att vi är för dåliga på att matcha människor, bostäder och ansvar. Det är en diskussion som Sverige inte längre har råd att skjuta på framtiden.
Jennie Argerich, chef social hållbarhet, Sveafastigheter
Patrik Emanuelsson, vd, Heba Fastighets AB
Anna Heide, affärsutvecklingschef, Trianon
Martin Lindvall, samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna