Från forskning och beprövad erfarenhet vet vi att skolattacker och terrordåd är komplexa händelser som innebär omfattande stress och chock för offer och anhöriga, men också för polis, sjukvård och räddningstjänst. Koordineringen av samhällets resurser ställs på sin spets samtidigt som alla på plats vill arbeta så effektivt som möjligt för att stoppa våldet, vårda skadade och ta hand om de som är rädda eller som i värsta fall har förlorat en nära anhörig. Vi vet att det finns mycket kompetens i Sverige. Utmaningen är att denna kunskap ofta utvecklas inom olika professioner och organisationer, medan PDV-händelser kräver att kunskap och erfarenheter förs samman.
För att förhindra och stoppa våldsdåd och rädda människoliv behövs först mer kunskap om vad som sker i en potentiell förövares liv före en attack. Oroande beteenden, hot, våldsintresse eller andra riskindikatorer kan upptäckas av skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis eller civilsamhälle, men hanteras ofta i olika samhälleliga stuprör. På denna punkt behövs mer samordning mellan myndigheter och aktörer. Hur kan relevant information delas, vem ska agera samt hur sker en insats på ett rättssäkert och effektivt sätt? Före-perspektivet handlar även om hur vi bygger säkrare miljöer, skapar rutiner för inrymning och utrymning och utvecklar riskbedömningsprocesser.
Erfarenheter från inträffade händelser, bland annat Campus Risbergska, visar att övning och förberedelser kan ha stor betydelse, men att gemensam terminologi, samverkan och ansvarsfördelning behöver utvecklas
När det värsta händer måste polis, sjukvård och räddningstjänst samverka under en situation då våldet fortfarande sker och informationen ofta är osäker. När är platser tillräckligt säkra för att kunna släppa in sjukvårdspersonal och räddningstjänst? Vilken livräddande vård kan och ska genomföras i olika skeden av insatsen, och hur säkerställer man att brottsplatsen skyddas? Praktiska frågor som hur utryckningsfordon ska placeras och vad som ska prioriteras ställer omfattande krav på alla inblandade i en situation av mycket hög stress. Erfarenheter från inträffade händelser, bland annat Campus Risbergska, visar att övning och förberedelser kan ha stor betydelse, men att gemensam terminologi, samverkan och ansvarsfördelning behöver utvecklas.
Att dödligt våld är en chock för offer och anhöriga, men också för hela samhället, är tydligt. Stress, oro och ilska är naturligt och en del av krishanteringen och vägen framåt. Samtidigt vet vi fortfarande för lite om hur olika aktörer påverkas över tid. Hur tar vi hand om personer som har varit direkt involverade i insatsen? Hur påverkas skola, arbetsplatser och lokalsamhälle? Hur arbetar kristeam, civilsamhälle och trossamfund med dessa frågor och vad kan vi lära oss av detta arbete? Och hur minskar vi risken för att våldsdåd blir bränsle i en samhällsdebatt som riskerar att skapa ytterligare rädsla och spänningar?
Praktisk användning
För att skydda samhället måste kunskap om vad som sker före, under och efter händelser av PDV spridas och komma till praktisk användning. Dessa tre perspektiv hänger ihop. Lärdomar behöver påverka nästa riskbedömning, nästa utbildning, nästa övning och nästa insatsplan.
Men upparbetade förmågor som gemensam lägesbild, samordnad ledning, livräddande insatser i osäkra miljöer, uthålligt krisstöd och tillförlitlig kommunikation är också viktiga vid andra allvarliga samhällsstörningar.
Ett kunskapscentrum om PDV bör därför inrättas för att samla erfarenheter som bygger på vetenskaplig evidens och beprövad erfarenhet från Sverige och andra länder.
Ett centrum skulle kunna initiera forskning, bidra till oberoende utvärderingar och se till att lärdomar från händelser och övningar inte stannar i enskilda organisationer. Men en sådan kraftsamling skulle även kunna stärka den vardagliga krisberedskapen och samhällets förmåga att möta extrema händelser. Att bygga dessa kunskaper är en fråga om människors liv, samhällets tillit och vår gemensamma beredskap.
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet samt gästprofessor vid Akademin för polisiärt arbete vid Högskolan i Borås
Robin Andersson Malmros, biträdande föreståndare på Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet & universitetslektor i polisiärt arbete, Högskolan i Borås
Magnus Andersson Hagiwara, professor i prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås.