Överst i Ragnar Nilssons digra pärm ligger hans dödsannons och en runa. I den är har en porträttbild fällts in.
Han hade, ser man, ett öppet ansikte, rätt hög panna, vaksam blick och tunt hår, Men man ser inget som kan likna ett leende. Nej, han är allvarlig och uppmärksam, därtill uppklädd i kostym och slips.
Kanske togs fotot i samband med någon av de styrelseuppdrag han längre fram i livet fick. Han ser lite officiell ut.
Runor tillhör tidningarnas bästa texter. Denna om Ragnar Nilsson innehåller en koncis och saklig genomgång av hans yrkesliv – men egentligen inget mer.
1928 – då han var 22 år – blev han ingenjör och fick 1946 ”auktorisation som byggmästare”. Då hade han sedan tre år eget företag och deltog så småningom som konsult och projektledare när bland annat Transatlantic-byggnaden, Universitetsbiblioteket och Park Avenue Hotel byggdes.
Det bar alltså stadigt uppåt. Inget sägs dock om Ragnar Nilssons bakgrund. Så där får jag komplettera runan.
Han kom från mycket påvra förhållanden och fick ”gå den långa vägen” för att skaffa sig kunskaper och behörighet, meddelar han i ett odaterat brev. Så var det ”för allt för många i vår generation”, lägger han till, lite bittert.
Allt i hans ungdom kretsade annars ”kring tekniska ting – men drömmen om att få studera på Chalmers uppfylldes aldrig”.
I hans pärm finns udda handlingar av de mest skilda slag. Där ligger en darrig avskrift av Franzéns underbara dryckesvisa ”När skämtet tar ordet vid vänskapens bord” men också tusen ransoneringskuponger, utfärdade 1924 av kristidsnämnden i Göteborg. De gäller inköpskort för skovaror, kakao och textilier.
Där finns även en lång, hemsnickrad dikt, tillägnad ett gille men också ett digert material som rör släktforskning.
I ett omfångsrikt biografiskt material berättar Ragnar Nilsson själv om sin barndom i Masthugget. Han var visserligen stadsbarn men ”hade stora vidder att leka på och göra upptäcktsfärder i”.
På samma svale bodde åkare Karlsson och han hade sina hästar och kärror uppe på Ekströms äng. Pojkarna kunde klappa hästarna och fick ibland åka med en bit i vagnarna. Och lyssnar Nilsson bakåt och inåt kan han fortfarande höra Frälsningsarmén spela och sjunga på den öppna platsen vid Vattugatan:
”De komma från öst och väst
de komma från syd och nord.
Att sitta till bords, med Jesus en gång
och höra hans välkomstord…”
Det här var ”långt före kristallmottagarens tid i radio”, meddelar han. På en skiss har han ritat av den egentillverkade antenn man behövde för att kunna använda en sådan apparat. Trådarna sträcker sig rakt över gården.
Det var kvinnorna som fick slita för att hålla ihop familjer och hushåll.
Ragnar Nilsson och en del jämnåriga bildade i tidens fullbordan – när han var fjorton år – en förening som de kallade Lediga stunder. De skaffade sig också en stämpel med det namnet för att kunna godkänna protokoll och liknande!
Mötet den 9/5 – 1920 innehöll följande punkter:
1) Unionssång ”Mandom mod…”.
2) Dragspelsmusik av Henry.
3) Ossian höll ett föredrag om ”Döden och odödligheten”.
4) Sven Nilsson läste en berättelse.
5) Unionssång ”Du gamla du fria…”.
6) Ragnar läste en vers.
7) Ragnar höll ett föredrag.
Man anar här en kulturhunger bland de unga som imponerar. Men de fick ta saken i egna händer när de ville bilda sig. Nu står ju föreningsliv och skola beredda att fånga upp hågade unga.
Mötet avslutades med mer dragspelsmusik och tog en och en halv timme. Man gjorde också utflykter, till exempel till "Kallebäcks källa och Stora Delsjön".
Så följer ungefär 200 sidor ”Memoarer för skrivbordslådan”, i första hand avsedda för ”den inre familjekretsen”. Nilsson skriver väl, nästan som när man bygger hus, med säkra och bärande formuleringar, en egen stil som är vårdad och prydlig men inte utan värme.
Familjen bodde i en omodern etta på Fjällgatan 38. Bostäderna i Masthugget var då mycket dåliga. Det var visserligen utfattigt men där fanns en ”småstadsaktig, vänlig gemenskap mellan människorna” vilket gjorde tillvaron mer dräglig. Man bistod grannarna på många sätt och ”det var så lätt att tala med varandra”.
Lägenheterna var ljusa och luftiga. I köket fanns en ”utslagsvask av gjutjärn med en kallvattenkran”, men det var den enda sanitära utrustningen. Man saknade också under alla åren på Fjällgatan vattenklosett och ”fick gå ut på gården när nöden så krävde”.
Männen i Masthugget hade ”anknytning till hamnen, sjön eller varven”. Många hem ”ödelades på grund av faderns missbruk”, påpekar Nilsson. Det var kvinnorna som fick slita för att hålla ihop familjer och hushåll.
Arbetslösheten var skyhög i början av 1920-talet men Nilsson anställdes ändå på ett arkitektkontor, rekommenderad av sin rektor, något han upplevde som ”helt otroligt”.
Där började han som sextonåring, 1922. Lönen var 75 kronor i månaden. Jobbet intresserade honom och miljön i Örgryte, där företaget låg, fann han ljuvlig. ”Jag var lycklig!”
Den anställningen bestämde hans liv. Också i svåra tider framöver fick han behålla jobbet. Han studerade samtidigt träget byggteknik på en aftonskola och så fortsatte det, ”år efter år”.
Från 20-talet minns han särskilt ”den livliga trafiken av bryggarkärror och vagnar på gatorna. Han tyckte att ”de trygga och vackra bryggarhästarna var ett så trivsamt inslag i gatubilden”.
Krüger sköt sig i Paris 1932 och det ledde till att folk ”stod i kö utanför Skandinaviska Banken för att om möjligt rädda sina pengar”.
I början av 30-talet drabbades världen av en lång lågkonjunktur. Företaget hade svårt att få loss pengar till avlöningar. Vid ett tillfälle fick Ragnar hämta ut sin lön från en musikaffär och en butik för damkonfektion som firman övertagit.
Gamla Masthugget
På nätet finns en sammanhållen väv av foton som nås via sökordet Gamla Masthugget. Där lever den gamla stadsdelen upp i sin forna glans igen. Vävmästare är Roger Nilsfelt och sajten innehåller utförliga register och över tusen bilder.
Genom ett sinnrikt system kan man alltså röra sig på gamla gator, byta kvarter och beskåda gårdar som om man traskade omkring bland hus och människor som nu är borta.
De kunde ta hem en resegrammofon med skivor och ett fång damkläder. Bland skivorna ingick Sven Olof Sandbergs ”gråtmilda När bröllopsklockor ringa”.
Så blev tiderna äntligen bättre och det bar uppåt för Ragnar Nilsson och han kunde utveckla sin duglighet.
Han utförde så småningom besiktningar för Göteborgs bank, var byggledare för ombyggnaden av hotell Billingen i Skövde och hade bygguppdrag i Halmstad.
Centrumhuset i Göteborg stod klart 1937. Där kunde man ”verkligen tala om de tunga lyftens förbannelse”, skriver han i en minnesartikel. ”Folk bar och bände, slet och drog”, maskiner fanns ju inte men man klagade mycket sällan.
Nilsson ritade villor, hyreshus, biografer med mera och deltog bland annat i ombyggnaden av Berns salonger 1940. Då kunde han bekräfta att i Strindbergs roman ”Röda rummet” avbildas det inre av de Götiska rummen.
Vid sidan av sitt yrke bedrev han ”livslånga studier i humanistiska ämnen” och var starkt intresserad av opera och teater.
Han hade ett eget, ”byggtekniskt” system för sina böcker. Om någon ville låna en titel rådfrågade han sina anteckningar, tog fram ett måttband och mätte ut ett visst antal centimeter från gaveln på hyllan och plockade så fram den önskade boken.
Den här texten är förstås ett äreminne. Ragnar Nilsson byggde själv hus men det är på människor av hans slag man kan bygga samhällen.
Även Nilssons idoga och plikttrogna föräldrar var sådana samhällsbyggare. Fadern hade skomakeri i Masthugget. Han var absolutist och fritänkande socialdemokrat medan modern skötte hemmet och var varmt religiös. De respekterade varandras övertygelser och toleransen och respekten dem emellan fördes sedan vidare till de fyra barnen.
Ragnar Nilsson avled 1988.