Klas Östergrens nya roman har en perfekt baksidestext. Det står: ”En kvinna. En man. En tredje.” Inget mer. Men ”Inkokt ruda”, som boken heter, är inget vanligt triangeldrama. Det utspelar sig några decennier framåt i tiden då stora delar av världen har dött ut. Och den tredje som stör det äkta paret Beatrice och William är ingen man utan en robot, vid namn Robin.
Inledningsvis låter Östergren läsaren sväva i ovisshet om vad som pågår inne i den lägenhet där boken som helhet utspelar sig. Berättaren återger bara vad som syns på en film inspelad av en övervakningsenhet. Beatrice kommer hem till sin och Robins bostad. Han sitter och läser T.S. Eliot i mörkret och skryter om att han har ”finjusterat” sin penis. Dessutom har han manglat allt i linneskåpet.
”Inkokt ruda” är en roman skriven med lätt hand, en bagatell som fungerar bäst när den får vara just en sådan. Jag har i alla fall mycket roligt åt Beatrice och Robins sammandrabbningar. Det visar sig nämligen strax att han är en prototyp. Beatrice arbete består i att testköra honom. Robin är å sin sida programmerad till att vara passionerat förälskad i Beatrice.
”Inkokt ruda” är en roman skriven med lätt hand, en bagatell som fungerar bäst när den får vara just en sådan.
Men hur fungerar en robot som kär? Robin är upplärd på världslitteraturen, vilket såklart är en mindre god idé. Han blir aggressiv och håller fast Beatrice. Hon invänder att det gör ont. Då svarar han att det bara är när det gör ont som det är på riktigt, en idé han tror sig ha fått från ”någon dikt”.
När hon frågar om han skulle rädda henne från att dö, svarar han: ”Jag skulle ha ett jättestort svärd och en hög häst med hovar stora som de här tallrikarna och en lång lans och så skulle jag slåss mot varenda drake som ville äta upp dig eller röva bort dig eller utnyttja dig sexuellt på något kontor.”
Se där, litteraturhistorien sammanfattad i en mening.
”Inkokt ruda” visar effektivt på skillnaden mellan bildning och kunskap, på hur värdelös den senare blir när den förvaltas av en maskin (eller människa) utan omdöme. Jaget och dess personligt färgade urskiljningsförmåga utgör grunden för tänkandet.
Än mer intressant blir det när William kommer till lägenheten. Tillfälligt separerad från Beatrice är han långt ifrån en drömprins: en medelålders, alkoholiserad spelare som älskar inkokt ruda och har ersatt Beatrice med en yngre kvinna. Ändå framstår han som attraktiv jämte den ettrigt stelbenta och klängiga Robin.
Men den snabbt framskissade fiktionen förmår inte riktigt bära de stora tankarna
Vad som sedan sker beskrivs redan på bokens första sida som ett mirakel. Skeendet ger Östergren anledning att explicit fördjupa resonemangen om förhållandet mellan människa och maskin, samt maskinens potentiella mänsklighet och de etiska dilemman det för med sig. Men den snabbt framskissade fiktionen förmår inte riktigt bära de stora tankarna.
Desto bättre då när författaren nöjer sig med att skildra vad som sker i lägenheten och med beundransvärd ekonomi låter oss ana vad som har skett utanför den. Näktergalar och laxar hör till det förflutna. Rudan ska däremot ha överlevt.
Det är en fisk som kan klara syrebrist och kyla genom att gräva ner sig i bottenslammet och producera etanol. Enligt romanen smakar rudan dy.
Inkokt, stekt eller grillad – låt oss hoppas att vi aldrig behöver äta den.