Yrkeshögskolan har vuxit kraftigt sedan starten 2009 utan att förlora sin särart. Den nära samverkan med arbetslivet, den stora andelen lärande i arbete (LIA) och kravet att utbildningarna ska utgå från arbetsmarknadens behov har bidragit till utbildningsformens starka ställning. Yrkeshögskolan är i dag en viktig del av svensk kompetensförsörjning och en central väg till kompetensutveckling och karriärväxling.
Det betyder inte att allt fungerar perfekt. Det finns utbildningar med bristande kvalitet och därför har myndigheten inlett ett omfattande arbete för att säkerställa en hög och likvärdig kvalitet i hela yrkeshögskolan. Bland annat arbetar vi för att stärka interaktionen i utbildningarna så att de studerande får bättre förutsättningar i sina studier.
Tidigare i år beslutade riksdagen om förändringar i lagen om yrkeshögskolan och regeringen har därefter beslutat om författningsändringar i förordningen. Regelverket skärper kraven på utbildningsanordnarna och ger myndigheten fler verktyg för tillsyn och uppföljning. Kraven på en ordnad ekonomi stärks, statsbidragens användning ska följas upp tydligare och lärande i arbete blir obligatoriskt i alla YH-program. Myndigheten välkomnar detta och utvecklar nu sina arbetssätt inför att reglerna träder i kraft nästa år. Vi ser även fram emot den aviserade utredningen om tillsyn och kvalitet i yrkeshögskolan.
Anton Levein (Elektrikerna) och Max Jerneck (Katalys) hävdar att bristande kvalitet inom yrkeshögskolan lönar sig och föreslår omfattande reformer. De bortser från de skärpta regler som nu införs och tar inte hänsyn till det arbete för att stärka kvaliteten som pågår. Artikeln innehåller dessutom flera felaktigheter som behöver bemötas.
Levein och Jerneck beskriver utbildningar som fått kritik av myndighet som underkända. I de flesta fall åtgärdar dock utbildningsanordnarna de påtalade bristerna innan sanktioner blir aktuella. Ett system som inte uppmuntrar förbättringar skulle främst drabba de studerande på de utbildningar där brister upptäcks.
Jämförelsen med Norge behöver också nyanseras. Där ackrediteras yrkesskolor som därefter själva bestämmer sitt utbildningsutbud. En skola som inte uppfyller kraven kan förlora sin ackreditering. I Sverige prövas varje enskild utbildning. Det gör det möjligt att stoppa utbildningar med brister samtidigt som utbildningsutbudet kan anpassas efter arbetsmarknadens behov.
Ett centralt påstående i Levein och Jernecks artikel är att ingen utbildning har stoppats till följd av kvalitetsbrister efter granskning. Det stämmer inte. Även uppgifterna om återkrävda medel bygger på felaktiga beräkningar. De senaste tre åren har myndigheten krävt tillbaka mer än 4 mnkr från anordnare efter granskning, inte drygt 200 000 kr som påstås i artikeln. För att debatten ska bli så konstruktiv som möjligt är det viktigt att den utgår från korrekta fakta och en rättvisande beskrivning av myndighetens arbete.
I diskussionen om kvalitet är det också viktigt att konstatera att det inte finns några systematiska kvalitetsskillnader mellan offentliga och privata utbildningsanordnare. Andra faktorer än ägandeformen är betydligt viktigare för utbildningarnas resultat.
I artikeln nämns även pilotverksamheten med nationell yrkesutbildning (NY) som myndigheten gärna ser förlängs. Utbildningsformen är fortfarande liten och konkurrerar inte med andra utbildningsformer, som debattörerna vill göra gällande utan kompletterar. Myndigheten betalade ut statsbidrag motsvarande 780 årsplatser för nationell yrkesutbildning att jämföra med 72 000 årsplatser för yrkesvux.
Som myndighetschef välkomnar jag debatten. Yrkeshögskolan och myndighetens arbete tål granskning och kan alltid utvecklas.
Magnus Wallerå, generaldirektör på Myndigheten för yrkeshögskolan