Nästan sju av tio lärare har funderat på att lämna ett yrke de älskar. En majoritet skulle inte rekommendera någon de känner att bli lärare.
Det visar en undersökning som Nationalencyklopedin, NE, presenterar i dag på Ystad Summit, där företrädare för ideella organisationer, politik, samhälle och näringsliv under två dagar möts för att stöta och blöta en rad samhällsfrågor.
På uppdrag av NE har opinionsinstitutet Novus ställt en rad frågor till 1 100 grundskollärare. Av dem uppger 68 procent att de har övervägt att lämna yrket under de senaste fem åren. Det kan verka paradoxalt, eftersom 88 procent anser att deras arbete är meningsfullt och nästan lika många har stor tilltro till sin egen förmåga att nå eleverna.
Problemet är inte att lärarna saknar motivation, utan förutsättningarna. Nästan åtta av tio beskriver sina arbetsdagar som utmanande och belastande. 65 procent känner sig alltför stressade.
Vad händer när lärare ser utmaningarna som så stora att de inte längre tror på en bättre framtid inom överskådlig tid? I dag upplever hälften att deras möjligheter att lyckas i jobbet har försämrats under de senaste fem åren. Inför de kommande fem åren tror nästan fyra av tio att läget kommer att försämras ytterligare, medan bara 14 procent tror att villkoren blir bättre.
Lärarna har inte förlorat tron på sin möjlighet att göra skillnad. Inte heller på den egna skolan – 74 procent skulle rekommendera den till någon de känner. Däremot tvivlar de på om de kan fortsätta jobba som lärare på lång sikt. Bara 36 procent skulle rekommendera en närstående att ge sig in i yrket. Det är något som måste tas på största allvar. Fortsätter dagens utveckling förlorar yrket både attraktionskraft och framtidsutsikter.
43 procent av lärarna upplever att de i liten utsträckning har förutsättningar att ge eleverna en likvärdig utbildning, där alla elever får samma möjligheter att nå målen oavsett skola eller bakgrund. När möjligheten att anpassa undervisningen är begränsad blir hindren tydliga: stora elevgrupper, resursbrist, tidsbrist och otillräckligt specialpedagogiskt stöd.
Undersökningen visar också en tydlig förtroendeklyfta. Medan 84 procent har stor tillit till sin egen förmåga att nå eleverna, har 60 procent låg tillit till att huvudmannen, oavsett om det är kommunen eller en fristående aktör, kan ge skolan rätt förutsättningar.
För att möta utmaningarna i skolan krävs fler perspektiv och större mod att pröva nya vägar. Ingen sitter ensam på lösningarna.
Själv kommer jag från techvärlden. Skolan kan och ska naturligtvis inte drivas som ett techbolag, och marknaden har inte alltid svaren. Men därifrån tar jag med mig en viktig erfarenhet: komplexa problem löses sällan av en ensam aktör. I stället behöver människor med olika kompetens samlas kring ett gemensamt problem och utgå från verkliga behov. Lösningar behöver testas i liten skala, följas upp och förbättras. Det som fungerar kan utvecklas vidare. Det som inte skapar nytta måste kunna förändras eller avslutas i tid.
Samma logik kan användas mer när det gäller skolan. Politiker ska ange riktningen, värna kvaliteten och vara en kunnig beställare, men behöver inte utveckla lösningar på egen hand.
För att gå från kris till lösning krävs en kraftsamling kring det som gör skillnad i klassrummen. Innovationskraft och specialistkompetens från olika delar av samhället kan tas till vara med lärares och elevers behov som utgångspunkt.
Ofta diskuteras förhållandena i skolan utifrån ett alltför snävt perspektiv. Lärare talar om arbetsmiljö, kommuner och andra som driver skolor talar om ekonomi, politiker om styrning, forskare om vetenskapligt stöd i data och leverantörer av olika tjänster om möjliga lösningar för vitt skilda behov. Elevorganisationer försöker att göra barns och ungdomars perspektiv hörda. Alla kan ha rätt och ändå når inte de förändringar som krävs fram till klassrummen.
Svensk skola lider inte brist på debatt, särskilt inte inför ett val. Det som saknas är fokus på att omsätta kunskap och goda avsikter i gemensamma handlingar. Därför behöver förändringen börja i de behov som finns i klassrummen och inte i populistiska vallöften.
Lärarna behöver mer tid för undervisning, planering och varje enskild elev. Dessutom mindre administration som inte stärker undervisningen. Forskning, teknik och innovation kan göra skillnad om de utgår från de behov som finns i klassrummen och frigör tid. För att lyckas behövs strukturer där olika samhällsaktörer möts och tillsammans kan pröva, följa upp och sprida det som fungerar.
Ingen enskild aktör kan lösa svensk skolas utmaningar. Men fler kan ta ansvar för att arbeta mot samma mål, dela kunskap och se till att goda exempel inte stannar i enskilda klassrum eller kommuner.
En skola som ska bygga framtidstro måste präglas av framtidstro. Det kräver färre stuprör, större tillit och ett tydligare gemensamt arbete och mål. Lärarnas arbetsmiljö är barnens lärmiljö. Därför måste förändringen börja där den betyder mest, i klassrummet.
SKRIBENTEN
Anna Werntoft, vd och koncernchef för NE Nationalencyklopedin
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.