Mona Masri är kulturjournalist och manusförfattare.
Så fort jag kommer ut på gräsmattan som vetter ut mot Öresund, får jag en gnagande känsla av oro. Oron beror på att jag kommit hit med en tes som jag nu starkt börjar tvivla på. Jag har nämligen besökt Louisiana Literature sedan 2012 och de senaste åren har jag märkt att besökarna blivit alltmer fashionabla, och jag vill utforska i en artikel vad det säger om litteratur och mode idag.
Men synen som möter mig denna lördag förmiddag är dessvärre varken mode eller glamour. Jag besöker Villascenen, scenen för ung dansk litteratur. Föga förvånande finns de mer punkiga inslagen här. Hår färgat i turkost och rosa. Flera personer har näsringar och långa klänningar med tunna axelband som är så populära idag; klänningar som sytts ihop av olikmönstrade plagg. Det är knälånga svarta kjolar i prassligt material över vida byxor. Jag försöker hitta någon gemensam stilnämnare men det blir forcerat.
Sedan skyndar jag till Skulpturparken en bit bort. Lägger ut min filt på det våta gräset där samtalet mellan den amerikanska författaren Katie Kitamura och Vicenzo Latronico, italienaren bakom sommarens snackis ”Perfektion”, sänds på en liveskärm.
Katie Kitamura, som nominerades till Man Booker-priset för sin roman “Audition” om en skådespelare som kanske har fött ett barn – kanske inte, är klädd i en underbar bärnstensfärgad kostym i manchester. Under det har hon en svart topp i något dyrt material. Kashmir? Vincenzo Latronico är klädd i en kolfärgad overshirt, vit t-tröja och svarta chinos. Till det har han ett par bastanta sneakers och han påminner om karaktärerna i sin bok.
”Performativity is one of the basic facts of life” säger han och jag blickar ut för att se vad besökarna försöker signalera med sina kläder. Modemedvetenhet? Skönhet? Nej, det jag ser är vad den tidigare Vogue-redaktören André Leon Talley skulle kalla ”a famine of beauty”.
Till att börja med bär nästan ingen handväska, inte heller jag. De flesta bär tygpåse. Hur ska de annars få med sig sin medhavda matsäck? Jag har aldrig sett så många matlådor i hela mitt liv. Folk har med sig fullproppade korgar som dignar av livsmedel. En kvinna har en stor brandgul kasse från Netto vilande mot benen, så tung av varor att plasten är alldeles uttänjd. Jag ser bananer, oreo-kakor, chipspåsar, sallader från 7-eleven, påsar med nötter, matlådor med pyttipanna, matlådor med spagetti och köttfärssås, matlådor med currygryta och broccoli och ris. Rågbröd med mozzarella och tomat. Riskakor. En hel plastbytta med blåbär och jordgubbar. Skalade morötter, blåbärsmuffins, någon har med sig en stor flaska Brämhults äppeljuice. Det är alltså familjeförpackningen. Det finns antagligen fler kaffetermosar per capita här än någon annanstans i världen just nu. Nog för att det är lågkonjunktur, men om den bildade läsande medelklassen snålar med att köpa utelunch, då är det riktigt illa.
De senaste åren har trenden quiet luxury dominerat, att klä sig i vitt, beige och, om man är vild: khaki. Man ska se ut som en mormor i en Nancy Meyers-film. Men här syns ingen quiet luxury. Vädret är växlande och besökarnas kläder präglas av praktisk funktionalitet.
En kall vind drar in och somliga sträcker sig efter sin sjal. Det är små grå eller tomatröda hemstickade triangelsjalar. Det är långa mönstrade pashminasjalar i eldiga färger och tunna silkesscarves i puderrosa och lavendel.
Parkscenen ligger längst ner vid vattnet, omgiven av gröna kullar. Här ser jag ett samtal mellan Kiran Desai, aktuell med sin Man Booker-nominerade kärlekshistoria ”The loneliness of Sonia & Sunny”, och Leïla Slimani, en av den franska samtidslitteraturens superstjärnor. Leïla Slimani har ett samarbete med Dior och har ofta en air av glamour omkring sig, så även idag. Hon talar intressant om klass och det hon kallar den mobila och den icke-mobila klassen. De som kan, för att de är födda på en viss plats, resa och besöka vackra ställen i världen, och de som av samma anledning inte kan, såvida de inte simmar från Afrika till Europa med en badring runt midjan.
Jag blickar ut mot vattnet där vita segelbåtar guppar lojt. På andra sidan skymtar skånska Rydebäck. Nere vid sidan av tältet växer en slingrande kö till signeringen. Det är många vadlånga kjolar och de är mönstrade. En kulturtant ser ungefär likadan ut vare sig hon är 28 eller 74 år. Det är axellångt hår, det är ofärgat grått för det är viktigt att man älskar sig själv som man är. Det är lössittande tunikor i starka färger och grafiska mönster. Det är nätta vita tennisskor eller remsandaler i slitstarkt material och gummisula.
Männen då? Männen älskar två saker; färgen blå och en overshirt eller ”shacket”; plagget som är något mittemellan en skjorta och en jacka. Nästan alla män har en. Det är ett plagg som förhöjer stilen ett snäpp utan att det blir för formellt. Nästan alla har något blått på sig, och nu överdriver jag inte. Det är linneskjortor i samma ljusblå färg som FN- flaggan. Det är duvblått, marinblått och kleinblått, på kepsar, tröjor, skjortor och skor. De äldre har mörkblå jeans i samma nyans som ett Barilla-paket. De yngre männen går i chinos eller skräddade byxor i bomullstwill, många med t-tröjan instoppad. De klär sig som jag föreställer mig att John F Kennedy gjorde när han semestrade på Cape Cod.
Efter samtalet går jag upp för de små kullerstenstrapporna och ju högre upp på kullen jag kommer desto mer utvecklad stil tycks folk ha. Det är som en uppstigning mot Olympen. Det har spruckit upp och jag vet inte om det är det soliga vädret eller det faktum att det är senare på eftermiddagen, men det blir tydligt att det är här, runt cafétältet, som de fashionabla minglar. Jag ser Gucci-loafers och Mulberry-väskor. Två damer som ser ut att vara prinsessor från Qatar bär Issey Miyake och mycket smink, det är så jag förstår att de är turister. Hela dagen har jag försökt hitta några utmärkande stilar, men jag ser nu att alla som prioriterar skönhet framför bekvämlighet har sin egen stil. Min tes stämmer!
En kvinna stampar fram på blockformade klackar, klädd i svart minikjol i satin och lurvig cardigan som hon bär under en chokladbrun kappa i sammet. En ung man har tweedkavaj och tweedbyxor instoppade i ett par svarta ridstövlar. Var kom han ifrån? 1700-talet? En filminspelning av ”Mästerkatten i stövlar”? Var har han ställt sin häst?
En ung tjej har plisserad minikjol, knästrumpor, loafers och pannband över stort lockigt hår, väldigt ”Gossip Girl”.
En annan har matchat en ljuvlig smörgul skjorta med lediga mullvadsfärgade byxor. En kille är klädd i sandfärgad kostym med matchande hatt som får honom att likna mannen i Nicke Nyfiken.
När Knud W Jensen grundade Louisiana 1958 var ett av målen att tillgängliggöra samtida konst för många. När jag nu tittar ut över publikhavet blir det tydligt att Louisiana lyckas. Här finns till och med kvinnor i slöja, plural! En av dem har sinnessjuk stil; futuristiska ljusa gummiskor och silkiga avantgardistiska tygsjok i en färgpalett som får henne att likna kvinnan i Vermeers 1600-talsmålning ”Flicka med pärlörhänge”.
Läsning och litteratur har alltid varit högstatus, men det har knappast varit fashionabelt. Förrän nu. Trots att, eller kanske på grund av, att läsandet generellt sjunker. I Sverige läser nästan hälften av alla män inte böcker på fritiden.
För att vässa sitt personliga varumärke har kändisar börjat anlita bokstylister; människor som väljer ut böcker som kändisar kan synas offentligt med. I en samtid präglad av skärmberoende och dopaminkickar har uppmärksamhet och förmågan att koncentrera sig blivit kulturellt kapital. Det är då inte konstigt att boken blir förmedlare av stil och smak, precis som kläder. Orden text och textil är till och med etymologiskt besläktade, då båda härrör från latinska textus, som betyder vävt tyg eller struktur.
Det italienska lyxmärket Miu Miu har sin ”Miu Miu literary club” och förra året medverkade den brittiska författaren Zadie Smith i en Bottega Veneta- kampanj. Ottessa Moshfegh, författaren bakom den mycket uppmärksammade ”Ett år av vila och avkoppling” skrev förra året tio noveller på uppdrag av Prada. Novellerna gavs ut i en bok med titeln ”Ten protagonists” och bildsattes med reklambilder från modehuset. Artister och skådespelare som Dua Lipa, Emma Roberts, Emma Watson och Reese Witherspoon har egna book clubs; poddar där de intervjuar författare.
Modedesignern Bella Freud, dotter till konstnären Lucien Freud, vars verk visas på Louisiana just nu, har på senare år rönt stor framgång med podden ”Fashion neurosis”, där hon talar med kreativa människor, även författare, om kläder.
Varufieringen av författaren i det offentliga har dryftats länge, men det nya är varufieringen av boken. Boken är den nya handväskan. En konsumtionsvara, accessoar och rekvisita. Ett statusobjekt att fotografera och lägga ut i flödet. Det finns säkert boknördar som stör sig på detta, ”sluta spela smart!”.
Men med tanke på hur prekärt de flesta författare lever, att de inte tjänar pengar på strömmade böcker, och hur attackerade författare är från AI-botar som tränas utifrån deras verk, samt från politiken med sitt kulturförakt och minskade anslag, så kanske fetischiseringen av den fysiska boken också kan ses som ett välkommet försvar för litteraturen och ge en skjuts till det litterära ekosystemet.