Det kanske är spelets starka religiösa tema som får mig att öppna med en bekännelse. För jag ska vara helt ärlig: jag tror att jag förstörde min egen upplevelse med ”The Blood of Dawnwalker”...
Men jag kommer till det.
Du spelar som Coen i ett alternativt 1300-tal där digerdöden härjar och vampyrerna har klivit ur skuggorna och tagit makten över Vale Sangora. Ditt huvuduppdrag är att rädda din familj från vampyrbossen Brencis.
Coen slits mellan ljuset och mörkret. På dagen är han människa och på natten vampyr. Här gifter man ihop spelmekanik med story och det är svårt att inte bry sig om att rädda sin familj.
Det här är ingen RPG-semester för vem som helst. Det är ett hårdkokt rollspel med tunga NPC-dialoger, mycket världsutforskning och extremt många onödiga och nödvändiga prylar i väskan.
Tidspressen är inte bara en gimmick – den påverkar faktiskt dina val. Nästan varje handling kostar tid. Uppdrag, viktiga dialoger och specialförmågor gör att klockan hela tiden tickar.
Stora skillnader mot Witcher
Vi har såklart en elefant i rummet: ”The Witcher 3”.
Utvecklarna är gamla Witcher-veteraner och arvet syns tydligt. Miljö, dialog och estetik påminner om klassikern – även Coen känns som en Geralt i ett alternativt universum.
Men det finns stora skillnader.
Spelet kretsar kring att läsa fienden. Du hugger och blockerar i fyra olika riktningar. Det kan kännas trögt då Coen automatiskt låser sig mot motståndaren, vilket gör det svårt att röra sig fritt.
Det finns nästan en ”Street Fighter”-kvalitet där precision, timing och förmågan att läsa sin motståndare spelar stor roll. Även om du får klara dig utan coola hadoukens. När man väl får in rytmen känns det bra.
Men det finns förbättringspotential när det kommer till variationen bland fienderna. Du slåss majoriteten av tiden mot vakter och efter ett tag börjar deras attackmönster kännas välbekanta. Även vampyrbossarna blir till slut något repetitiva. Tajming väger tyngre än kreativitet och jag hade gärna sett att bossarna tvingade mig att förändra min spelstil.
Många av dialogsekvenserna kan också bli lite roligare. Man förs nästan tillbaka till 2015 i grafik och många gånger känns det som att jag redan har stött på ansiktet någonstans i spelet.
Vale Sangora, som din resa utspelar sig i, är på ett sätt den sanna huvudkaraktären i spelet.
Ska man ändå genomlida digerdöden och vampyrstyre gör man det helst i Vale Sangora. En mörk folksaga till spelvärld med silvergruvor, ruiner och berg. I centrum ligger Svartrau, navet för Brencis makt.
Kostar dyrbar tid
Världen står inte still när du lämnar den. Karaktärer kan dö eller räddas beroende på dina val. Ska jag hjälpa den stackars äldre damen som förlorat sin man i digerdöden trots att det kostar mig dyrbar tid? Eller ska jag suga blodet ur en tjuv som dessutom visade sig ha tjallat på sina egna vänner?
Han dog.
Klar – med 16 dagar kvar
Det är här någonstans jag får en bitterljuv känsla. Jag tror att mina val förstörde en del av min upplevelse med spelet.
Jag har redan dödat två av Brencis undersåtar och är på väg att förstöra fler av vampyrernas planer för att kunna möta hans sista lakej. Men först har jag ett helt annat uppdrag. Jag smyger in i en katedral för att ta mig ner i en gravkammare och letar efter ett silversvärd som kan hjälpa mig besegra Brencis.
Men inne i katedralen står Brencis undersåte plötsligt där. Mitt under en satanistisk ritual. Det var inte en del av min plan, så vad fan ska jag göra?
Jag attackerar.
Plötsligt är det bara Brencis kvar. Och med hela 16 dagar kvar på klockan lyckas jag klara spelet. Inte för att jag är särskilt talangfull utan för att mina beslut har fört mig närmare Brencis. Det är precis det här som gör ”The Blood of Dawnwalker” så speciellt. Jag hade ingen aning om att en av spelets huvudbossar skulle gömma sig i den där katedralen.
Jag kunde inte låta bli att attackera. Det är nästan en filmisk uppgörelse.
För mig är det essensen av ”The Blood of Dawnwalker”. Spelet ger dig friheten att göra vad du vill och leva med konsekvenserna av dina beslut. Till en början kände jag mig konstant tidspressad av klockan men efter ett tag upptäckte jag att jag egentligen hade mer tid än jag trodde.
I mitt fall blev det en bitterljuv känsla. Jag hade friheten att välja själv och det gjorde jag. Det blev dryga 20 jävligt roliga timmar med en engagerande story där jag verkligen kände att jag fick spela Coen precis som jag ville.
Nu längtar jag tillbaka till Vale Sangora och får öva lite på min impulskontroll.