Capcom har verkligen ett bra år.
De inledde året starkt med att släppa den briljanta skräck- och actionfesten “Resident Evil Requiem”, för att sedan överraska spelvärlden med det unika “Pragmata” några månader senare.
Nu är det dags igen, med “Onimusha: Way of the Sword”. Det här är det första riktiga spelet i deras demondräparserie på 20 år, så det kändes på förhand som att de måste haft en bra anledning att plocka fram den igen efter så pass lång tid.
En historisk demonjakt
Det handlar om den historiska samurajen Miyamoto Musashi, men där tar kopplingen till verkligheten slut.
Samurajen blir nämligen snabbt dödad av ett gäng demoner som anfaller staden Kyoto, men blir lika snabbt återupplivad av en talande stridshandske. Med sina nya krafter får han i uppdrag att rensa staden från ondska – och slakta en och annan demon längs vägen.
Det är en härligt löjlig berättelse, som jag ändå köper för att den både tar sig på så himla stort allvar och vågar vara humoristisk. Musashi är även mycket trovärdig som karaktär. Jag bryr mig om att han ska överleva alla faror han ställs mot och gillar verkligen hans kaxiga och våghalsiga lynne. Han är ingen perfekt hjälte, utan oförutsägbar och lös i kanten. Lite som hela spelupplevelsen…
Utseendet har de fått låna av den legendariska japanska skådespelaren Toshiro Mifune (1920–1997), som är känd för att ha medverkat i många filmer av Akira Kurosawa. Det funkar verkligen, speciellt i kontrast mot när de slängde in den franska skådisen Jean Reno i “Onimusha 3: Demon Siege” från 2004. Musashi känns till skillnad från många andra spelhjältar som en riktig person.
Tama fotsoldater
För det första; det här är ingen soulslike à la ”Elden Ring” eller ”Dark Souls”. Det är mer en blandning av ”Devil May Cry” och andra moderna actionspel som ”Ghost of Yotei”. Det är dock en väldigt linjär historia, där man ofta följer en rak väg istället för att utforska ett stort område.
Nuförtiden föredrar jag egentligen linjära, fokuserade berättelser än öppna världar proppade med onödigt mycket att göra, men “Onimusha” blir för linjärt ibland. Vissa områden känns nästan som att resa tillbaka till den tidiga PS3-tiden, med trånga korridorer till banor med bara fiender att döda och kistor att öppna. Det finns en del öppnare områden, men fokus ligger helt klart på striderna.
Striderna handlar mycket om att parera och anfalla vid rätt tillfälle. Det blir ganska simpla och korta möten med demonerna, där varje hugg med din katana känns tillfredsställande. Fienderna är kanske en aning passiva när bara en anfaller dig och de andra står och glor vid sidan. Även här funkar det trots det på något märkligt sätt. Det är som att Capcom har tagit det bästa från en svunnen era i spelbranschen och lyckats koka ihop det till något riktigt fint.
Varje gång man möter en boss tappar man hakan. Det är verkligen här som spelet är som bäst och spelmekaniken skiner som allra starkast.
Oavsett om du möter en humanoid varelse i din storlek eller en bjässe större än vad som får plats på skärmen, är det alltid så pass spektakulärt och spännande så att pulsen går på högvarv. Det är helt enkelt oerhört tillfredsställande att lyckas parera ett megasvärd på 200 kg med din lilla katana, för att sedan slå tillbaka och få monstret på fall. Det är sällan sådär överdrivet svårt som soulslike kan vara utan lagom utmanande, så man står nästan aldrig och bankar sig blodig på samma strid.
Ropar: ”låt mig styra!”
Det märks att Capcom fokuserat på att göra ett filmiskt actionäventyr – från i hur striderna känns till hur hårt de kämpat för att få låna utseendet till vem de själva kallar ”den ultimata samurajskådespelaren”. Det syns kanske allra mest i mellansekvenserna, på gott och ont.
Det är verkligen snygga, men jag undrar ofta varför jag inte får kontrollera all action på skärmen istället för spelet. Det blir lite för regisserat helt enkelt, i kombination med hur linjärt spelet är. Samtidigt, blir jag ju hela tiden underhållen av spektaklet.
Det kanske låter som att “Onimusha: Way of the Sword” är ett mellanmjölkigt spel. Ärligt talat så hänger det farligt nära en trea i betyg, men jag kan inte sluta tänka på Musashi och hans resa genom ett demonhärjat Kyoto. Kanske är det för att jag innerst inne längtar tillbaka till en enklare tid, då spelens kvalité inte mättes i kvantitet, utan i hur skoj och välpolerat det som finns faktiskt är.