”Jag vet inte varför ni tittar, vi är här för att supa allihopa.”
Med ungefär de orden inledde Messiah Hallberg årets upplaga av tv-priset Kristallen, och jag tänkte: Amen, broder.
Men jag hade ett jobb att göra så nu var det dags igen, att först se en parad av producenter som få känner igen, gå upp på scenen för att tacka folk som ingen har hört talas om. Och sedan se Joakim Lundell avsluta kvällen med att ta emot en statyett för ”Spökjakt” för femtioelfte året i rad.
Men man vet om inte annat vad man får, det får man ändå ge alla som varje år slår sina kloka huvuden ihop för att ro ihop det här reprisartade eventet.
Och Hallberg var bra, i år igen, faktiskt till och med bättre än vad den uppenbart ängsliga publiken på Cirkus i Stockholm förtjänade.
Men lite dålig stämning får man räkna med, när en stor samling bräckliga egon och viktiga kontakter har samlats i ett och samma rum. Och själv skrattade jag högt åt flera av hans roastningar, och allra mest åt den om att sportjournalisten Johan Kücükaslan – som vecka efter vecka var ute och cyklade totalt i ”Förrädarna” – nu skulle ha förutspått att Liberalerna kommer att få 62 procent i valet.
Julia Franzén, som bjöd på det faktum att hon har tackat ja till nästan allt i reality-väg för att hålla sig aktuell som b-kändis, var kul som presentatör. Carla Sehn, som vann årets kvinnliga huvudroll för ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” var kvällens mest smittande glada pristagare. Och när Rolf Porseryd tog emot hederspriset ingöts tyngd och professionalitet i en gala som verkligen behöver det.
Men hur mycket kan en gala som den här egentligen handla om Joakim Lundell, kan man fråga sig.
Och jag tror att svaret är: Inte så här mycket.
Han är extremt stor i vissa kretsar, jag vet det, men för den stora majoriteten är han knappast essensen av allt som är bra och intressant med svensk television. Och i år var det så väldigt, väldigt mycket som handlade om honom.
Den stora elefanten i rummet, som slukade en ansenlig del av kvällens syre, var frågan om hur det skulle gå om den grävande journalisten Bo-Göran Bodin skulle få ta emot priset för årets granskning för SVT:s omstridda ”Dokument inifrån: Hatet”, som handlade om Lundells makt, bakgrund och roll i olika konflikter.
Det fick vi visserligen aldrig veta, eftersom en annan granskning vann – men luften i lokalen var så tjock att den gick att skära med tårtspade.
Och när Lundell lite senare gick upp på scenen för att ta emot tittarnas pris för årets manliga programledare var han så sur på SVT att tacktalet blev ett enda långt ”Ja ä inte bitter”-moment.
Och när väl det var över, var resten av galan bara en väntan på den avslutning som till och med Johan Kücükaslan lär ha sett komma.
Eftersom Kristallen alltid slutar med att ”Spökjakt” vinner pris som tittarnas favoritprogram.
Det har liksom börjat bli parodiskt. Och jag kan tänka mig flera olika sätt att lösa det hela på. Som att införa en gräns för hur många år ett program kan vara nominerat på raken, eller i alla fall slänga om ordningen på hur priserna delas ut.
Men stiftelsen bakom galan verkar tycka att det här fungerar alldeles utmärkt.
Så grattis ”Spökjakt”, till vinsten 2027.
Och 2028.
Och 2029.