Publicerad 2026-09-01 17.03
ÖSTRA TENNESSEE. De skrattade åt den fattiga hillbillytjejen.
Sedan kom hitsen, glittret, miljardimperiet – och Dolly Parton blev hela Amerikas darling.
Allt började djupt inne i bergen i Tennessee, med en plåtburk på en pinne.
Det knarrar till i gungstolen.
Arthur Bohanan, 82, drar fram sin årsbok från gymnasiet och slår upp den i knät. Sidorna är fortfarande vita, kanterna bara lätt nötta. Han bläddrar, stannar och sätter pekfingret mot bilden längst ner i hörnet.
– Där, där är hon.
En tonårsflicka låter blicken sväva bredvid kameran på det svartvita skolfotot. Hon har mjuka kinder och det ljusa håret tuperat högt över huvudet, som en glass. Det är Dolly Parton, 17 år.
– Det där var hennes riktiga hår, hon hade ingen peruk på den tiden, säger Arthur.
– Tänk så mycket hårspray hon måste ha använt för att hålla allt på plats.
Arthur skrattar och lutar sig tillbaka i skuggan på balkongen ute på landsbygden i östra Tennessee, omgiven av åkrar, tät skog och böljande grönska. En amerikansk flagga vajar utanför huset, och bredvid honom sitter hustrun Anne, som då och då skjuter in en detalj när hans minne behöver hjälp.
Årsboken har Arthur sparat sedan 1963.
Det var innan countrydrottningen blev Dolly med resten av världen. Hon var hans skolkamrat och avlägsna släkting, en tonårstjej från bergen i östra Tennessee – som redan visste precis vad hon ville.
Arthur bläddrar vidare i årsboken och pekar på ansikten med likadana brylkräm- och papiljottlockar.
Död, död, cancer … Sida för sida har folk fallit bort.
Och nu även flickan med det uppsprejade håret.
Sex årtionden efter bilden tagits hade Dolly Parton blivit förevigad i historieböckerna – som en av världens största artister, USA:s frispråkiga och folkliga affärskvinna med järnvilja, jättebröst och jollrande skratt.
Vägen dit började bara ett par mil från Arthurs veranda, i en tvårummare utan el och rinnande vatten.
Familjen Parton bodde trångt. De var tolv syskon och trängdes flera stycken i varje säng. Pappa var tobaksbonde som slet morgon till kväll, mamma bar alltid på barn och sjöng folksånger som gått i arv i generationer.
Musiken fanns överallt kring dem, banjo, fiol och hymner.
Redan som liten byggde Dolly sitt egna mikrofonstativ genom att kila fast en tobakspinne i springorna på verandan och sätta en plåtburk ovanpå. Som femåring skrev hon en låt om en majskolvsdocka och lärde sig senare att spela gitarr av morbror.
Snart stod hon på scenerna i hemstaden, och som trettonåring – på den stora legendariska countryscenen Grand Ole Opry – inför två tusen personer, där hon introducerades av självaste Johnny Cash.
Skolkamraten Arthur Bohanan insåg först inte hur stor Dolly skulle bli. Hon gick två klasser under honom, han såg henne ofta i korridorerna eller när hon hoppade in i sin pojkväns cabriolet på parkeringen. Det var omöjligt att missa det där burret.
Hon hade börjat göra ett par tv-framträdanden också, och när han såg henne återvända med skarp sminkning och puffade lockar, kunde hon försvinna in på toaletten för att tona ner stylingen före lektionerna.
Klasskillnaderna i skolan var tydliga, berättar han; de syntes på kläder, sättet att prata, vilka som hade föräldrar med pengar och politiska kontakter. Både han och Dolly hörde till dem som nedsättande kallades ”hillbillys”.
Det starkaste minnet har han från skolans talangshow. Då tog Dolly med gitarren upp på scenen i aulan och sjöng framför alla. De rika barnen från innerstan började garva åt henne.
– Jag tyckte så synd om henne, säger Arthur med raspig röst och söderntwang.
Han sitter kvar i gungstolen med en galande tupp i fjärran, och Smokey Mountains hägrar i horisonten samtidigt som han i tanken reser genom tiden:
– Senare ville de fjäska för henne, när hon slagit igenom. Men då sa hon: ”Jag minns allt”.
Dagen efter Dolly tagit examen från skolan, som 18-åring, lämnade hon hålan hon vuxit upp i, packade sin gitarr, sina stora drömmar och tog bussen västerut, till countryns Mecka – Nashville. Fast besluten om att slå igenom.
Ett par år senare såg Arthur på en av de största julshowerna i USA. Först då insåg han hur stor Dolly hade blivit.
– Hon hade lyckats och gjorde något ingen annan från vårt område hade gjort tidigare, säger han.
– Men hon glömde aldrig var hon kom ifrån.
Dagarna efter Partons död är hela östra Tennessee kantat av farväl. Längs motorvägarna tycks varenda snabbmatsrestaurang och motell skrivit skyltar med ”Dolly, we will always love you”.
Heidi Parton, 40, får blanka ögon när hon minns sin faster.
Hon rör sig genom centrala Sevierville, där spåren efter Dolly ligger tätt: skolan hon gick i, platsen där hon åt sin första hamburgare och The Pines, teatern där hon uppträdde redan som tioåring. På utsidan täcker en väggmålning fasaden, med en spjuveraktig Dolly som barn.
– För mig var hon bara en väldigt cool faster, säger Heidi.
– Det var först när jag var runt elva som jag förstod hur stor hon faktiskt var. För mig var hon bara ”aunt Granny”. Jag tänkte: ”Va, är inte allas fastrar så här?”.
Dödsbeskedet är färskt. När Heidi fick veta tappade hon, som hon beskriver det, känseln från topp till tå, och fortfarande känns allt overkligt, som om hon befinner sig i en ”twilight zone”. För henne hade faster Dolly alltid känts odödlig.
– Hon hade kunnat bli 900 år gammal och det hade ändå varit för tidigt, säger hon.
– Det kommer förmodligen att bli en av de svåraste begravningar någon någonsin har behövt gå på.
Minnena forsar fram. Hur de lagade mat tillsammans, plåtar med Dollys beroendeframkallande gratinerade bakpotatisar, eller hur fastern kunde göra entré på familjens julfirande i en hiss dekorerad som en skorsten, själv förklädd till ”Granny Claus” eller renen Rudolf, för att sjunga.
Privat var hon samma Dolly som i artisteriet, säger Heidi: varm, omtänksam och sig själv fullt ut.
Dolly fick aldrig några egna barn, men syskonbarnen stod henne nära. Heidi och hon pratade ofta i telefon, om både privatliv och karriär. När Heidi själv började sjunga och uppträda blev fastern också ett viktigt stöd.
– Hon sa: ”Du har talang, baby! Var bara dig själv”, säger Heidi.
– Hon kunde verkligen inspirera andra till att vara sig själva, fullt ut.
Rådet följde Dolly också själv. Bakom perukerna, strassen och de skyhöga klackarna fanns en ovanligt skarp person med näsa för business.
Dolly gjorde sitt Barbieutseende till en del av varumärket. Hon var bara 152 centimeter lång, men bar skyhöga klackar, stora blonda peruker och korta, strasskläder och var öppen med sina plastikoperationer.
Inspirationen, berättade hon, kom från kvinnan som sågs som byns slampa hemma i Tennessee – kvinnan som andra tyckte såg billig ut, men som Dolly tyckte var det vackraste hon hade sett.
När andra gjorde sig lustiga över hennes utseende hann Dolly nästan alltid före. Det kostar mycket pengar att se så här billig ut”, löd en av hennes mest kända ”Dolly-ismer”.
Hon gjorde aldrig någon hemlighet av att looken var konstruerad. Tvärtom var det precis så hon ville se ut och var alltid först att skämta om sig själv.
Den paradoxen blev en del av hennes dragningskraft: ju mer hon ägde den konstgjorda ytan, desto mer äkta uppfattades personen bakom den.
– Varenda del av henne bar fortfarande med sig platsen hon kom ifrån, säger Heidi.
– Det sa hon alltid; var aldrig rädd eller skäms för var du kommer ifrån. Det är en del av den du är.
Nu för tiden framträder brorsdottern Heidi Parton regelbundet på Dollywood.
Föreställningarna på temaparken har haft lite paus efter fastern gick bort. Men under helgen har de dragit igång igen. De gör dock ändringar i showen, som låten Heidi skrivit om sin familj, ”The Gift”. Då brukar hela ensemblen samlas på scen och titta mot en stor bild på Dolly.
– Vi har tagit bort den, tills jag klarar att ta mig igenom det. Jag tror inte att jag klarar det just nu. Vi behöver alla en liten stund att sörja.
– Men jag har förmånen att få föra vidare det hon startade. Jag har gjort det i hela mitt liv, men nu får jag fortsätta med det. Och det är ett privilegium.
Inne på Dollywood fortsätter turisterna att strömma till från hela södra USA. Genom entrén kommer barnfamiljer, amishpar och Dolly-superfans.
Efter dödsbeskedet den 25 augusti har en liten minnesplats vuxit fram. Barn sätter upp teckningar, vuxna lämnar blommor och handskrivna hälsningar. Någon har hängt upp ett fotografi av sin nyfödda bebis, som fått namnet Parton.
I övrigt tuffar nöjesparken vidare nästan precis som vanligt. Det luktar smält ost och gödsel. Countrymusiken ljuder ur högtalarna, ett gammaldags ånglok plöjer fram genom parken under ett moln av svart rök och någonstans bakom träden hörs skriken från berg- och dalbanorna.
Här finns en miniatyrvärld av det gamla fattiga Tennessee som Dolly växte upp i, med teatern där hon uppträdde som barn och restaurangen där hon åt sin första hamburgare. I mitten står en kopia av familjens lilla stuga uppe i bergen, fylld med gamla familjeklenoder för att efterlikna hemmet så som det en gång såg ut.
Winnie Hughes, 50, och hennes vänner från Louisiana har klätt sig för dagen. Rosa, glitter och fjärilar, för att hylla sin färgsprakande idol. Nu sitter de runt ett bord med varsin kanelbulle och höjer sina glas.
– Dolly har funnits med mig hela livet. Jag älskar hennes själ. När vi fick höra att hon hade dött kunde jag inte bara sitta hemma. Vi var tvungna att åka hit, säger Winnie.
Väninnan Joy Harvell, 46, säger att de bestämde sig för att göra det som de tror att Dolly själv hade velat: fortsätta ha roligt.
– Vi tänkte: ”The show must go on.” Vi ville komma hit och gråta oss igenom Dollywood, med både sorg och glädjetårar.
– Vi tänkte: ”The show must go on.” Vi ville komma hit och gråta oss igenom Dollywood, med både sorg och glädjetårar.
Fansens kärlek säger nåt om den unika ställning Dolly Parton kom att få: som en av USA:s mest älskade personer. I det splittrande landet fanns det få personer som så många kunde enas om, men undersökningar visar att ingen annan känd personlighet är i närheten av hennes popularitet.
Efter hennes död kom hyllningar från både Donald Trump och Barack Obama, från demokratiska socialister och högerinfluerare, från bibelbältet och dragqueens.
Själv gjorde Parton en poäng av att inte tala om hur hon röstade. Hon predikade sällan politik, men desto oftare vänlighet, och när människor här försöker förklara varför hon blev så älskad återkommer de till samma saker: Hon glömde aldrig varifrån hon kom, hon gav tillbaka – och hon verkade aldrig skämmas för den hon var.
Det är just det Winnie fastnade för.
– Hon var modig nog att vara sig själv. Hon försökte inte vara någon annan eller efterlikna något hon hade sett.
För Winnie, själv från Södern, handlade det också om stoltheten i att komma från en plats som andra ibland såg ner på. Dolly kunde kallas hillbilly, vara för mycket, för glittrig, för lantlig – och ändå vägrade hon göra sig mindre.
Det inspirerade en hel nation.
– Hon sa att även om folk skrattar åt mig eller kallar mig hillbilly eller en löjlig sydstatare så bryr jag mig inte. Jag finns fortfarande här. Och jag har också ett syfte, säger Winnie.
Joy nickar. Dolly ägnade mindre tid åt allt som skilde människor åt, säger hon, och mer åt det som faktiskt gick att göra för någon annan.
– Hon fokuserade inte på all galenskap. Om fler människor gjorde så tror jag faktiskt att världen skulle vara en bättre plats.
Tjugo minuter från Dollywood fortsätter Heidi genom centrala Sevierville. Människor väntar på att få lägga ner blommor vid Dolly Partons staty, ta en bild och ta farväl av bygdens stolthet.
Skratten som hördes i skolan har tystnat.
Sedan dödsbeskedet har Heidi kört förbi här varje dag. Men hon har ännu inte gått fram till statyn.
Hon klarar inte de sista metrarna.
– Jag är inte redo för det.
På andra sidan gatan ligger teatern där Dolly själv stod på scen redan som tioåring. På skylten utanför står skrivet: ”Rest easy Dolly! Vi tar showen vidare nu”.