På tisdagen tar Tomas Axnér ut säsongens första landslagstrupp. En bortalandskamp mot Frankrike står på programmet i slutet av september.
Nina Koppang, bofast i landslaget under fyra år, kommer inte att finnas med i truppen.
– Jag visste inte ens att det var en uttagning i morgon, ler 24-åringen när Sportbladet träffar henne i foajén i Partille Arena.
I slutet av december i fjol hade hon just kommit hem från VM, där hon var nummer ett på högernio, och var mitt uppe i säsongen med danska storklubben Esbjerg som jagade Champions League-titeln.
Men när hon kom hem till Vadstena och för att fira jul med nära och kära bestämde hon sig för sätta handbollskarriären på paus på obestämd tid.
– När jag bestämde mig för att ta en paus visste jag inte riktigt vad jag ville. Men jag kände samtidigt att det inte handlade om handbollen i sig. Det var snarare ett tecken på att jag inte kände lika mycket för handbollen som jag alltid hade gjort. Då förstod jag att det var något annat som var fel. Vad det var är egentligen en jättebred fråga, för det var jättemycket som spelade in. Men någonstans ville jag alltid tillbaka till handbollen. När, var och hur visste jag inte då.
Hur mådde du då?
– Det var en väldigt tung period för mig. Jag insåg nog inte själv hur dåligt jag mådde. Jag fick en hjärnskakning i början på hösten och trodde att det hade mycket med den att göra.
– Men det var ju ingenting som hade hänt över en natt, utan det hade successivt blivit sämre. Jag hade inte varit hemma så mycket under hösten och märkte under julen att de runt omkring mig inte riktigt kände igen mig. Det blev en väckarklocka. Jag visste att jag inte var den vanliga, glada Nina. När jag fick det bekräftat från familj och mina närmaste blev det nästan som ett kvitto på att det jag hade tänkt var rätt.
Att du behövde ta tag i ditt mående och pausa handbollen?
– Ja. Men det var ett väldigt läskigt beslut.
”Ett kvitto på att jag började må bättre”
Hon hyllar både Tomas Axnér, förbundskaptenen som också var hennes tränare i Esbjerg, och klubben, som gick med på att bryta hennes kontrakt i våras.
– Jag har haft ett jättefint stöd av Tomas hela tiden och jag blev bemött med väldigt mycket respekt av klubben, staben och tjejerna i laget när jag valde att öppna upp mig om hur jag mådde. Det är viktigt för mig att få det sagt.
Vad gjorde du sedan för att må bättre?
– Jag flyttade hem till mamma och pappa i januari och hade väldigt bra stöd runt omkring mig, både professionellt och från familj och vänner. Jag försökte bara göra sådant som jag tyckte var kul. Jag tränade, men på helt andra sätt än jag var van vid. Och jag reste.
Hon var på Bali i en och en halv månad i våras. Tanken var att resa själv men i slutändan åkte både hennes storebror Oscar och kompisen Anna med.
– Det var väldigt viktigt för mig att få åka iväg, träffa helt andra människor och se nya kulturer. Jag testade att surfa, vilket jag aldrig hade gjort tidigare. Jag fick många nya perspektiv och hittade tillbaka till väldigt mycket glädje. Sådant som jag kanske brukade tycka var kul, men som jag inte kände någon glädje inför när jag mådde som sämst. Det blev också ett kvitto på att jag började må bättre. Sedan har jag bara fortsatt i den riktningen. Jag köpte en lägenhet i Göteborg, vid Redbergsplatsen, vilket var ett steg att ta och jag gjorde sådant som jag velat göra länge.
”Nu har jag ett liv utanför handbollen”
Koppang lämnade Vadstena och föräldrahemmet som 16-åring för att gå på handbollsgymnasiet i Partille och spela i Sävehof. Hon slog igenom tidigt i Sveriges bästa lag och debuterade i landslaget redan som 18-åring.
När hon var 22 blev hon proffs i norska Vipers Kristiansand som året före hade vunnit Champions League för tredje gången i rad. Men storklubben gick i konkurs efter bara ett halvår och mitt i säsongen hamnade hon i Esbjerg i stället.
Ett återkommande problem för många elitidrottare är att man bara identifierar sig som, i Koppangs fall, handbollsspelare. Hon menar att hon inte gjort det, i varje fall inte fram tills hon flyttade utomlands.
– Prestation har varit väldigt viktigt för mig, att prestera i det jag håller på med. Men jag har alltid tyckt att det har varit kul också. Det har varit en drivkraft att sätta upp mål och se vad jag kan uppnå. Så jag tror inte att jag bara har identifierat mig som handbollsspelare. Men under åren utomlands tror jag att många av de andra delarna som jag identifierar mig med försvann. Jag är en väldigt social, positiv och glad person. Många av de delarna tappade jag lite där. Jag har fått en väldigt stor insikt i hur viktigt det är att ha andra delar i livet också, så att prestationen på handbollsplanen inte ska avgöra hur jag mår. När jag lämnar handbollshallen i dag tänker jag inte på handbollen. Nu har jag ett liv utanför handbollen.
Vad består det livet av?
– Jättemycket handlar om relationer för mig – familjen och vännerna. Intressen också. Jag tycker om film, att utöva andra träningsformer och att laga mat. Och att göra det med vänner.
Nina tror att hon tog pausen i rätt tid.
– Jag tror att det var ganska proaktivt för mig att ta en paus. Jag tycker om handboll väldigt mycket, och jag ville inte att mitt mående skulle göra att jag till slut kände något annat för handbollen än vad jag alltid hade gjort. Om jag ska hålla på med det här och känna att handbollen ger mig mycket, så behöver jag ta hand om mig själv först. Jag förstår nu att det finns en väldigt stark korrelation mellan hur jag mår och hur jag presterar.
Hon misstänker att uppbrottet från Kristiansand påverkade henne mer än vad hon trott.
– Konkursen tog nog hårdare på mig än vad jag trodde. Jag älskade livet i Kristiansand och hade sett framför mig hur jag skulle bo där länge. Det är mycket som kommit i kapp mig senare.
”Bland det roligaste jag vet”
I somras valde Koppang att ”börja om” i Sävehof. Nu har hon tränat i en månad och spelat en match: första cupmötet med division två-laget Stenungsund för två veckor sedan som Sävehof vann med hela 50-20.
Du satsar på handbollen igen?
– Jag spelar handboll för att jag tycker att det är bland det roligaste jag vet. Nu gör jag det i en miljö där jag verkligen får leva ut det jag tycker är kul med handbollen. Men det är inte som att jag går in 50 procent i det. Hela grejen med att spela handboll är att man vill utvecklas, både med laget och individuellt. Sedan har jag inga konkreta mål om att jag ska göra det här eller det här, eller vara på en viss nivå en viss månad. Jag kör på för att det är kul nu och för att det känns bra.
Kan du tänka dig att bli utlandsproffs igen i framtiden?
– Svår fråga. Om jag är på en plats där jag känner att jag är redo för det och kommer till en klubb där jag känner att mitt liv passar in i den mallen och det livet, då ser jag inga hinder för det. Jag har varit i ligorna i Norge och Danmark och vet att de håller en lite högre nivå. Så det är absolut inga dörrar jag stänger. Men jag är väldigt mycket i nuet. Jag tänker inte så långt fram, och jag tror att det är det bästa.
Hur ser du på att spela i landslaget igen?
– Jag har alltid älskat att spela i landslaget och det är en stor sak att få representera sitt land. Det har varit en plats där jag känt mig väldigt trygg, både i gruppen och med ledarstaben. Jag stänger inga dörrar där heller.