Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I grannträdgården står ett äppelträd. Halva är dött, ved. De övriga grenarna dignar av frukt. Från köksfönstret ser det ut att vara lika mycket frukt som blad. Några har redan fallit till marken. Vem ska äta dem? Det blir väl ingen, eller en full älg. Familjen som äger huset använder det bara några korta sommarveckor.
Fallfrukt är psykande; en rikedom som går om intet. Men å andra sidan, naturen är full av det. Vildäpplen växte i Centralasien långt innan någon syltade eller saftade. Frukterna åts i bästa fall av ett eller annat djur, som på så sätt bidrog till att sprida kärnorna och släktet vidare. Men den uteblivna nyttan är svår att fördra. För oss som lever med våra trädgårdar är det ändå så. Något borde man göra. Men vad? Ett enda träd ger så mycket frukt! Efter några burkar äppelmos (som ingen i familjen äter) och så många äppelkakor en människa förmår få i sig – vad gör man då?