Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Kommer ni ihåg tjänstemannnauppropet på Utrikesdepartementet 2018? Efter valet var det högst oklart hur en regering skulle kunna bildas. Det tog totalt 129 dagar av sonderingar och förhandlingar.
Ett par veckor in i processen skrev 261 förment opolitiska tjänstemän på UD, då alltjämt verksamma under tidigare utrikesminister Margot Wallström (S), ett upprop. Tjänstemännen uttryckte oro över att nästa regering skulle komma att urholka ”värdegrunden” i Regeringskansliets arbete.
En av initiativtagarna intervjuades i SvD (26/9-18) och sade att syftet var ”att få igång en intern diskussion”. När SvD:s reporter frågade om det var lämpligt att ifrågasätta ett eventuellt kommande regeringsunderlag eller den värdegrund en framtida regering kunde tänkas ha, blev svaret: ”Vi vill naturligtvis inte se det här som ett politiskt initiativ. Vi är ju som sagt opolitiska tjänstemän.”
För ingen utanför kretsen av de 261 var detta en trovärdig utsaga. Och det är en försåtlig, möjligen självbedräglig, position att inta: att göra sin egen oro till måttstock för hur demokratin mår eller hur läget i landet ska bedömas.
Det är självklart att den politiska diskussionen ska kunna rymma spekulationer om framtiden och extrapoleringar av tendenser. Försök att blicka runt hörnet eller förutskickelser som man får ta för vad de är. Men det är svåruthärdligt med publik klagosång som enbart grundar sig i avsändarens känslor.
De som nu direkt eller indirekt vill varna för att Tidösamarbetet har en skadlig inverkan på demokratin, gör demokratin till slagträ för sina egna politiska mål.
Och de som tar rollen av publika Krösa-Major bör kanske också besinna det som statsvetarprofessorn vid Göteborgs universitet, Peter Esaiasson, påpekade i Expressen i måndags: Att kalla saker som inte är hot mot demokratin för just demokratihot är i sig ett hot mot demokratin.
Demokratin fordrar nämligen gemensam uppslutning kring grundläggande spelregler, och acceptans även för oönskade resultat. De som nu direkt eller indirekt vill varna för att Tidösamarbetet har en skadlig inverkan på demokratin, gör demokratin till slagträ för sina egna politiska mål.
Esaiasson uppmärksammade biståndsorganisationen Diakonia, som nyligen presenterat en trycksak med orden: ”Den här broschyren vill uppmärksamma dig på att demokratin är i fara, både i Sverige och i världen.”
Underlaget för det påståendet utgörs av Civil Liberties Union for Europes rapport från i våras. Av fyra undersökta områden bedöms två vara oförändrade, ett har förbättrats (korruptionsbekämpning) och ett försämrats (maktdelning). Försämringen är framför allt knuten till lagstiftningsprocessen och vissa kriminal- och migrationspolitiska reformer.
Detta kan jämföras med organisationen Freedom House som ger Sverige 99 av 100 demokratipoäng. Sverige förlorade en poäng i 2024 års rapport – på grund den höga nivån av gängvåld och dödliga skjutningar.
Så i Civil Liberties Unions granskning är det kriminalpolitiken som främst används som argument för en demokratisk försämring, medan Freedom Houses enda avdrag från maxpoäng beror på att människor inte är tillräckligt skyddade från kriminella. Det är en avvägning som är fullt rimlig att resonera kring, men få analytiskt lagda skulle av detta fastslå att Sveriges demokrati är i fara.
Sverige kommer även efter valet 2026 att vara en stabil demokrati med igenkännbar ”värdegrund” på Regeringskansliet. Alldeles oavsett om Jimmie Åkesson skulle bli minister i en regering ledd av Ulf Kristersson, eller om Magdalena Andersson blir statsminister igen.
Men det kommer att vara skillnad i den politiska inriktningen, och vad det betyder i sak bör grundligt dissekeras under de dagar som är kvar tills vi ska rösta. En uppgift för alla vuxna och röstberättigade medborgare.