Efter åtta års färd närmar sig europeiska rymdorganet ESA:s farkost Bepicolombo sitt klimax. På torsdag den 3 september separeras de två rymdsonder som finns ombord från sin transportmodul.
– Det är en betydande utmaning. Det motsvarar att skjuta upp en ny rymdfarkost. Men den här råkar vara runt en annan planet, säger flygchefen Ignacio Tanco, chef för ESA:s uppdrag till det inre solsystemet.
Men separationerna är bara början på utmaningarna. Området kring Merkurius, som hela projektet bokstavligen kretsar kring – är minst sagt ogästvänligt.
– De två främsta aspekterna är dels extremtemperaturerna – som går från -180 till 450 grader Celsius, dels solstrålningen, som kan bli tio gånger så hög som här på jorden, säger Santa Martinez, uppdragsansvarig.
Små marginaler
Solpanelerna, som förser farkosten med elektricitet, är det som främst håller Ignacio Tanco sömnlös. Han liknar situationen i rymden med att ha en het pizzaugn på baksidan, samtidigt som själva panelerna måste hållas kylda.
– Vi har extremt tajta marginaler. Lutar vi den för lite produceras inte tillräckligt med ström, för mycket mot solen så stiger temperaturen omedelbart och den börjar brytas ned.
Ignacio Tanco säger med ett skratt att det nästan är lättare att nämna de saker som inte kan gå fel. Mycket av tekniken – strömförsörjning, värmeskydd, styrsystem – har aldrig kunnat testats skarpt. Faktum är att ESA inte ens brytt sig om att förbereda sig för att allt fungerar perfekt.
– Det är troligt att allt inte går enligt plan. Vi är så klart redo, vi är flexibla och beredda på det oväntade, säger Martinez.
Kratrar och gas
Men belöningarna är stora för forskarvärlden om de två sonderna lyckas med sina uppdrag. Merkurius är den fasta planet vi vet minst om. Kameror kommer att ta högupplösta bilder över hela ytan. Här finns mystiska fördjupningar.
– Det ser ut som om ytan äts upp. Det verkar som att det beror på flyktiga ämnen – alltså sådant som avdunstar eller förångas väldigt lätt och blir till gas. Merkurius höga yttemperatur verkar göra att ämnena enkelt lämnar ytan, säger forskningschefen Geraint Jones.
Ett annat mysterium är kratrarna vid planetens nordpol.
– Solljuset når aldrig deras bottnar, så det finns starka tecken på att det finns is där, trots att den omgivande ytan är över 400 grader varm, säger Jones.