Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Den enskilt största förändringen i svensk samhällsekonomi under 2000-talet är att skattekvoten har sjunkit från 48,5 till 40,5 procent av bnp. Det motsvarar minskade skatteintäkter på 530 miljarder kronor per år – nästan tio gånger vad hela gymnasieskolan kostar.
Skattesänkningarna har framför allt finansierats av neddragningar inom socialförsäkringarna. Borgerliga politikers främsta argument för den här politiken har varit att den minskar utanförskapet. Färre ska vara beroende av offentliga stöd, samtidigt som medelinkomsttagare ska få ”mer pengar i plånboken”, som det brukar heta i den politiska retoriken.
Med hjälp av SCB:s individdata kan vi visa att 20 år av den här politiken har lett till det motsatta resultatet. Statistiken över nettotransfereringarna, det vill säga balansen mellan inbetalad skatt och utbetalade ersättningar, visar att beroendet av offentligt stöd har ökat bland de grupper som har lägst inkomster. Detta är inte förvånande, då Sverige alltjämt har en hög arbetslöshet och en åldrande befolkning.
Mer förvånande är att den svenska medelklassen har förlorat allra mest på den här politiken. Trots betydande skattesänkningar har svenska medelinkomsttagare i genomsnitt förlorat totalt 15 000 kronor under 2000-talet (se figur: 2003 i rött, 2022 i blått).
Regeringspartierna pratar gärna om hur mycket mer pengar medelklassen får i fickan av skattesänkningar, men statistiken visar att detta inte stämmer. Eftersom maxtaket för ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet inte har följt löneutvecklingen, och eftersom många fler får avslag på sina ansökningar, ger den offentliga välfärden betydligt mindre tillbaka till medelklassen. För enskilda som drabbas av långvarig sjukdom eller funktionshinder kan en trygg medelklasstillvaro i dag snabbt förbytas mot stor ekonomisk utsatthet.
I grafen ovan ser vi hur grupperna i mitten av inkomstfördelningen sett sina nettotransfereringar krympa. År 2022 fick den sjätte inkomstdecilen bara omkring 1 000 kronor mer än de bidrog med, jämfört med 6 500 kronor år 2003 (i 2022 års penningvärde). De grupper som politikerna sa skulle tjäna på sänkta skatter har snarare förlorat på mindre generösa välfärdssystem. Anledningen till att nettobidraget från den tiondel av befolkningen med störst inkomster har vuxit trots stora skattesänkningar, är den explosionsartade ökningen av denna grupps inkomster, som närmast har tredubblats sedan 2003.
Att såväl låg- som medelinkomsttagare tjänar på skatte- och välfärdspolitiken är själva kärnan i den svenska välfärdsmodellen. Den är inte bara riktad mot de fattigaste, utan ger också medel- och höginkomsttagare ett skydd vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och småbarnsår.
Redan 2020 varnade välfärdsforskaren Joakim Palme och Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr på DN Debatt för att den generella välfärdsmodellen håller på att monteras ned, eftersom taken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna inte har följt löneutvecklingen. I sin grundliga genomgång för forskningsinstitutet SNS bekräftar Sebastian Sirén och Kenneth Nelson detta resultat. När de offentliga försäkringarna försvagats har privata försäkringar delvis fyllt tomrummet, men som Palme och Barr konstaterar har de varken samma effektivitet eller samma kompensationsgrad som de offentliga systemen.
Slutsatsen är tydlig: skattesänkningar på den offentliga välfärdens bekostnad har bidragit till minskat offentligt stöd till just den grupp som lockades med löften om lägre skatt. Det är helt enkelt inte i medelinkomsttagarens intresse att fortsätta marschen mot lägre skatter och en avvecklad generell välfärd. Även medelklassen tjänar på starka, gemensamma trygghetssystem.
Här borde finnas en naturlig allians mellan låg- och medelinkomsttagare. Båda grupperna skulle vinna på en återgång till en mer omfattande och generell välfärdsmodell som ger ekonomisk trygghet oavsett var i inkomstfördelningen man befinner sig. Att höja ersättningarna i de sociala skyddsnäten, avskaffa karensavdraget samt öka statens stöd till kommunerna är en bra början.
På längre sikt behövs emellertid ett mer grundläggande vägval gällande den svenska välfärden. Den generella välfärdsmodellen har fortfarande ett starkt stöd i befolkningen. Trots detta har den politiska utvecklingen rört sig i motsatt riktning. Det finns goda skäl för våra politiker att försöka fånga denna opinion, i stället för att fortsätta med skattesänkningar och nedskärningar som av allt att döma inte fungerat för att bryta utanförskapet eller förbättra livet för medelklassen.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Daniel Barr och Joakim Palme: ”Ingen talar om att Sverige inte längre är en välfärdsstat”
Shoka Åhrman, pensionsbolaget SPP: ”Alla tänker på den, få litar på den – varför pratar ingen om pensionen?”
Två professorer i nationalekonomi: ”Titta i backspegeln, karensavdraget finns av ett skäl”