Vladimir Putin genomför attacker mitt i Europa, med syfte att testa vår enighet. Hur svarar våra politiker på det?
Själva ”incidenten” inträffade för en knapp månad sedan. Det inkom larm om att en drönare fullastad med explosivt material synts vid flygplatsen i Leipzig, som bland annat används som knytpunkt för europeiska stödinsatser till Ukraina. Den kunde desarmeras, en katastrof undvikas.
Det var en utländsk aktör som låg bakom attentatsförsöket, förklarade de tyska myndigheter då. På tisdagskvällen kunde de berätta mer: Ryssland bär ansvaret för attacken.
Det är ingen nyhet i sig, men det är bra att tyskarna talar klarspråk. Det gör det tydligt för alla vad som pågår i Europa.
”Hybridattack” är ordet. Det kan leda tanken fel, till en attack som inte är fullt så påtaglig som en ”riktig” attack. Men drönaren vid Leipzig var fullastad med sprängmedel. I sommar har det smällt i både Bulgarien och Italien.
Förra veckan var CIA-chefen John Ratcliffe på besök i Moskva. Hans uppgift var att förklara för ryssarna att detta måste få ett slut – de kan inte fortsätta med utfall mot Natoländer, med att testa alliansen.
För det är vad Vladimir Putin gör.
Hans krig i Ukraina går dåligt. Förlusterna är stora. Det talas om en ny, djupt impopulär mobilisering. På hemmaplan spirar missnöjet också med ekonomin.
Putin vill skrämma oss som stöttar Ukraina. Han vet att hans chans till seger är att Europa sviker Kiev. Han hoppas uppnå sitt mål genom att först splittra oss, få oss att en efter en räddhågset böja knä för Moskva.
Han noterar så klart Donald Trumps hot mot Grönland, tullkrig mot USA:s vänner, utfall mot allierade och tänker att han genom rätt manöver ska kunna visa alla att de där säkerhetsgarantierna inte längre gäller. Därigenom vill han få oss européer att känna att det nog inte är möjligt att stå upp för våra grannar som lever med en gräns mot Ryssland.
Det får inte ske. Vi får inte svika varandra – oavsett vad amerikanerna gör eller inte gör.
Inget av detta ges någon plats att tala om i den svenska valrörelsen. Inte i mediernas utfrågningar eller debatter, inte av partierna själva – inte av statsministerkandidaterna.
Ulf Kristerssons löfte är alltså att efter fyra jobbiga år är det tid för skattesänkningar. Magdalena Andersons att det är tid för välfärdssatsningar, senast på tisdagen en tandvårdsreform.
Samtidigt står vi mitt i en dramatisk upprustning – och är, räknat i kronor och euro, en av de viktigaste supportrarna av Ukraina.
Det sätter ramarna för vad vi har råd med. Men också för vilket ledarskap som krävs.
På tisdagskvällen höll Ulf Kristersson en hastigt inkallad presskonferens med anledning av det tyska beskedet. Den ryske ambassadören kallas upp till UD.
Gott så, men samma eftermiddag gick statsministern till hårt angrepp mot centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist, krävde att hon ska ”komma ut ur garderoben”. Skälet? Hon vill inte låsa in sig i ett samarbete med Vänsterpartiet utan vill efter valet försöka få till en mittenregering.
Och så hotar han gång på gång med nyval om Tidöpartierna inte vinner. M-ledaren tänker minsann inte vara med och ta ansvar för att Sverige får en regering!
Är det ett seriöst sätt att behandla en annan partiledare på? Väljarna? I det här läget?
Ulf Kristersson kallar sig gärna ”den vuxne i rummet”. Magdalena Andersson påstår sig ”ta Sverige på allvar”. Denna sista valrörelsevecka får de gärna visa att de menar vad de säger.
Och när väljarna sagt sitt, se till att valresultatet tas om hand på ett ansvarsfullt sätt. Så att Sverige snabbt får ett handlingskraftigt ledarskap i vad som är en mycket farlig tid.