Anna Hedenmo: Kommer vi sörja vår reserverade kung på samma sätt som norrmännen nu sörjer kung Harald?
De svenska kungligheterna bjuder sällan på sig själva – de tycks tro att magin skulle gå förlorad då. Men det norska kungahuset visar att vägen till folkets hjärta också kan gå via ödmjukhet.
KOLUMNEN. Anna Hedenmo är journalist och fristående kolumnist på DN:s ledarsida.
Kommer vi sörja vår svenska kung den dag han dör, såsom norrmännen nu sörjer sin? Frågan kom från en yngre person i min krets, och jag har hört den ställas lite varstans sedan Norges kung Harald drog sin sista suck i förra veckan.
Det är alltid känsligt att spekulera i andra människors död, och själva dödsfallet har ju en tendens att höja den avlidne till skyarna. Men ärligt talat, jag får inte känslan att Carl XVI Gustaf rör vid det svenska folkets hjärtan såsom den norska kungen uppenbarligen gjorde.
Kung Harald klev fram som en humanismens och toleransens fanbärare på sitt 25-årsjubileum för tio år sen. I sitt ofta citerade tal betonade han vikten av ett inkluderande samhälle där människor är olika och har rätt att gå sin egen väg. ”Norrmän kan vara invandrare från Afghanistan, Somalia och Syrien, norrmän tror på Gud, Allah, alltet och ingenting, norrmän är jenter som är glada i jenter och gutter som är glada i gutter, och jenter och gutter som är glada i varandra”.
Norges kung visste vad han pratade om, han hade egen erfarenhet av att mycket målmedvetet följa sin vilja. När han gifte sig med Sonja Haraldsen 1968 hade han väntat i nio år på att fadern – kung Olav V – skulle ge sin tillåtelse. Sonja var en helt vanlig kvinna och Harald hade gjort klart: Det är hon eller ingen. Ett ultimatum som bet, utan arvingar var den norska monarkins existens hotad.
Ju mer jag läser om vad kung Harald stod för, desto tydligare blir det varifrån hans dotter – prinsessan Märtha Louise – har fått inspiration till sitt egensinniga liv där hon alltid gått sin högst personliga väg. Decennium efter decennium har kungens förstfödda skapat rubriker och väckt debatt. Hennes intresse för det ockulta och den påstådda förmågan att tala med änglar, valet av kontroversiella partners, kommersiella projekt som krockat med prinsesstiteln… Märtha Louise har alltid följt sin vilja utan att ängsligt inrätta sig i det kungliga ledet, även om priset i form av hård medial kritik har varit högt.
Allt detta ville jag förstås ställa frågor om när SVT:s ”Min sanning” för några år sedan fick en intervju med den norska prinsessan. Erfarenheten från det svenska hovet sa oss att det säkert skulle komma förhållningsorder angående vilka teman som borde undvikas, men inte ett ljud hördes från Oslo tiden före vårt möte. Inte heller under själva intervjun avvisades en enda fråga. Exmakens depressioner och självmord, döttrarnas djupa sorg, förhållandet med den amerikanska schamanen som sålde amuletter som påstods bota covid. Allt besvarades, generositeten var nästan chockerande.
”Jag är för öppenhet”, förklarade Märtha Louise medan hon torkade tårarna efter att hon hade berättat om exmakens självmord, ”det är viktigt att prata om saker”.
”Men”, invände jag, ”tål verkligen monarkin hur mycket vanlighet och transparens som helst? Ligger det inte något i vad den brittiska drottningen brukade säga: 'We must not let in daylight upon magic'?”
Prinsessan skakade på huvudet.
”Vi är normala människor som har ett speciellt jobb. Jag kan inte vara något mer än så.”
Efter avslutad intervju började tv-teamet genast packa ihop kameror och sladdar och lampor för en snar hemfärd, men prinsessan och hennes assistenter hade andra planer. Nu korkades det upp bubbel, stämningen var uppsluppen, och prinsessan påminde faktiskt om en helt normal människa fast med ett speciellt jobb, även om hon vid den här tidpunkten hade avsagt sig sina officiella uppdrag för kungahuset på grund av sin kommersiella verksamhet.
På hemvägen funderar jag över kontrasten mellan de svenska och norska kungahusen. De är nära besläktade och goda vänner och det geografiska avståndet är kort. Men det är svårt att föreställa sig Victoria, Carl Philip eller Madeleine agera så avslappnat och transparent som Märtha Louise gjorde denna eftermiddag. Det svenska hovet slår noga vakt om avståndet till folket, du-reformen har ännu inte gjort entré på slottet i Stockholm, och man tycks övertygad om att den brittiska drottningen hade rätt – om de kungliga blir för ”vanliga” så går magin förlorad. Vad händer då med monarkins existensberättigande, tycks vara den underliggande frågan.
Det norska kungahuset visar att det finns en annan väg. Det verkar ha gått utmärkt för kung Harald att vara Norges samlande kraft, trots att han visat sig sårbar när han berättat om sin cancersjukdom, trots att han ibland har tagit spårvagnen genom Oslo som alla andra, och trots att han skämtade om inavel i kungahusen, som Märta-Louise berättade i min intervju: ”Min far säger att han räddade familjen när han var den första som gifte sig utanför den kungliga kretsen”.
Nu är det kung Haakon som tar över, och framtiden får utvisa vilken väg norsk monarki kommer ta. En sak är i alla fall säker, han är fri att fatta sina egna beslut, efter eget huvud. I intervjuboken ”Kungen berättar” säger hans pappa:
”Jag är så lycklig att det är kronprins Haakon som ska föra detta vidare. Han har varit med hela min period som kung och varit involverad hela tiden. Så får han ta med sig vad han vill, och förändra det han vill.”