För att skydda sig från internet har Flanören gjort det enda rimliga: Lagt sitt digitala liv i sin frus händer. För även vuxna män kan behöva skärmtid som ett barn.
– Ska jag ställa in mig på att det inte blir någon tv i kväll?
Klockan är tio och orden kommer från min fru. Hon har tålmodigt väntat i en timme på att jag ska bli klar med min dator så att vi kan titta på tv tillsammans.
Även denna gång rör det sig om en ”kort grej” jag ”vill kolla upp”. Men har man väl tagit steget ut på Informationsmotorvägen – detta ord har för övrigt inte använts i DN sedan 2001 – är det svårt att hitta en avfart. Tycker i alla fall jag.
Jag har försökt minimera mitt mobilanvändande. Det finns säkert folk som använder sina till vettiga saker. I mitt fall hade 98 procent av all tid jag lägger på telefonen kunnat spenderas på bättre sätt.
Helst hade jag skaffat mig en T9-telefon som inte kan göra annat än messa. Men det känns för krångligt. Inte bara för att man behöver bank-id för de mest futtiga grejor. Utan också för att man framstår som en surgubbe som låter alla sina rättshaveristiska principer gå ut över alla i sin närhet.
Det måste finnas något slags mellanting. Så jag började använda telefonens inbyggda verktyg för skärmtid. Det fungerade inte alls. Jag kunde sätta en gräns om att inte använda webbläsaren och sociala medier-appar mer än tio minuter dagligen. Men det enda hindret telefonen ställde i min väg var en liten ruta som snabbt gick att klicka bort. ”Ge mig 15 minuter till”, ropade jag gång på gång när rutan dök upp, och så var det bara att fortsätta.
Min lösning blev att behandla mig själv som det barn jag tydligen är när det kommer till impulskontroll: Att kräva ett lösenord för att kunna använda apparna. Ett lösenord bara min fru kan.
Det är inte en särskilt bra lösning för hennes del, eftersom jag varje dag tvingas störa henne med den skamsna frågan: ”Kan du skriva in lösenordet?” Då vet hon att jag är up to no good, som man säger i Amerikatt.
Detta fungerar bara så länge vi är på samma plats. Om jag ska göra något så enkelt som att kolla upp en vara på Clas Ohlson behöver hon skicka lösenordet. Som sedan genast måste bytas, eftersom min dagliga skärmtid annars snabbt ökar från en till tre timmar. Snart har hon dessutom slut på sifferkombinationer att använda sig av!
Nu sitter jag här med min dator, och gör precis samma saker som på min telefon, om än med en större skärm. Så kanske var mitt nya produktiva jag blott en chimär – och jag är kvar på ruta ett. Min fru får fortsätta vänta.
Flanörens förra kåseri: Det är nog ingen som fattar att jag är turist
Alla DN:s kåserier finns samlade här.