I valrörelsen har ett politiskt förslag väckts om att avveckla Akademiska Hus och föra över fastighetsbeståndet till lärosätena. Förslaget sätter fokus på hur Akademiska Hus hyresmodell påverkar lärosätenas förutsättningar att bedriva forskning och utbildning. Frågan har också lyfts i Sveriges unga akademis Valkompass, där sju av åtta riksdagspartier svarade att en översyn av Akademiska Hus hyresmodell är ett ganska eller mycket bra förslag.
Akademiska Hus, som äger omkring 60 procent av landets universitets- och högskolefastigheter, ska ta ut marknadsmässiga hyror för att uppfylla statens avkastningskrav. Resultatet blir att universitet och högskolor i attraktiva och kunskapsintensiva regioner får allt högre lokalkostnader. När lärosäten bidrar till att skapa framgångsrika forsknings- och innovationsmiljöer drar dessa miljöer till sig andra aktörer, vilket i sin tur leder till att fastighetsvärdena och hyrorna i området stiger. De lärosäten som varit med och skapat attraktiviteten får bära de ökade lokalkostnaderna.
De höga hyrorna tränger undan resurser från lärosätenas kärnuppgifter: att bedriva utbildning och forskning av högsta kvalitet. Även utrymmet för strategiska investeringar i forskningsinfrastruktur minskar.
Särskilt olyckligt blir detta i storstadsregionerna. Här finns en stor andel av Sveriges forskningsintensiva näringsliv, universitetssjukhus, innovationsmiljöer och internationella samarbeten. Här utbildas också en stor andel av den kompetens som svenska företag och offentlig verksamhet efterfrågar. Sammantaget skapar detta innovativa och framtidsinriktade miljöer som är viktiga för hela landet.
Samtidigt är lokalkostnaderna särskilt höga i Stockholmsregionen. För Karolinska Institutet, KTH och Stockholms universitet var den genomsnittliga lokalkostnaden 2025 nästan 3.800 kronor per kvadratmeter, vilket är 50 procent högre än genomsnittet för de 27 största lärosätena i Sverige. Det innebär i praktiken en sammanlagd merkostnad på drygt 950 miljoner kronor per år för våra tre universitet jämfört med om lokalkostnaden per kvadratmeter hade legat på genomsnittet. Det är nästan en miljard kronor som annars hade kunnat användas till forskning och utbildning i Stockholm. Statens finansieringssystem för högre utbildning ger ingen kompensation för denna regionala kostnadsskillnad. Följden blir att en allt större del av våra lärosätens resurser måste gå till lokaler.
Staten ger anslag till forskning och högre utbildning för att stärka Sveriges konkurrenskraft och skapa attraktiva innovationsmiljöer, men tar därefter tillbaka delar av resurserna genom hyror som stiger i takt med markvärden och fastighetspriser. Det är svårt att se logiken i detta. De höga lokalkostnaderna försvagar inte bara lärosätenas förutsättningar utan också de kunskaps- och innovationsmiljöer som de är en del av, och i förlängningen Sveriges internationella konkurrenskraft.
Universitet och högskolor är inte vilka hyresgäster som helst. Ett lärosäte kan inte utan vidare flytta laboratorier, avancerad forskningsinfrastruktur, undervisningsmiljöer eller kliniska forskningsenheter till billigare lokaler någon annanstans. För forskningsintensiva lärosäten fungerar lokalmarknaden inte på samma sätt som för andra hyresgäster. När alternativ saknas blir talet om marknadshyror i praktiken en fördyrande inlåsningseffekt som tar resurser från forskning och utbildning.
Enligt Akademiska Hus årsredovisningar delade bolaget under åren 2021–2025 ut sammanlagt nästan 15 miljarder kronor till staten, men vinsten har i praktiken varit ännu större eftersom inte allt delas ut till ägaren.
Om staten väljer att behålla Akademiska Hus och dagens avkastningskrav behöver den också ta ansvar för konsekvenserna. En möjlig lösning är att kompensera lärosäten vars geografiska läge och samhällsuppdrag medför höga hyror. Avkastningskravet bör inte leda till att resurser trängs undan från forskning och utbildning för dessa lärosäten.
Det breda politiska stödet för att se över dagens hyresmodell skapar goda förutsättningar för en konkret reform under nästa mandatperiod. Målet bör vara att statens styrning av fastighetsförvaltningen stödjer de forsknings- och utbildningspolitiska ambitionerna istället för att motverka dem.
Sverige har inte råd att låta den statliga fastighetsförvaltningen urholka de kunskaps- och innovationsmiljöer som forskningspolitiken ska bygga upp och stärka.
Annika Östman Wernerson, rektor Karolinska Institutet
Anders Söderholm, rektor KTH
Hans Adolfsson, rektor Stockholms universitet