Två av Sveriges absolut bästa spelare under 2000-talet har blivit huvudtränare över en sommar och tagit över varsitt storlag i handbollsligan: Kim Andersson i Ystads IF på herrsidan är den ena, 37-åringen som sitter mitt emot mig bakom en tallrik med köttbullar och potatis till lunch i Partille Arena är den andra.
– Min tanke när jag slutade spela var att jag absolut inte skulle bli tränare. Jag kunde tänka mig ta ett jobb som inte innebar jättemycket press, typ på Ica, eller börja plugga någonting för att sedan komma på vad jag ville bli, säger Isabelle Gulldén.
Men efter den lite oväntade och plötsliga flytten från Lund till Göteborg i januari i fjol, ett halvår efter att hon spelat det som skulle bli hennes sista match, började tankarna på en tränarkarriär slå rot på allvar.
– ”Fan jag gillar ju handboll”, tänkte jag och ville prova och se om jag tyckte det var kul.
Bella blev assisterande tränare till Andreas Wallin i damlaget i sitt kära Sävehof förra säsongen.
– De ville ha mig redan ett år tidigare som assisterande, men då bodde vi fortfarande i Lund.
Tanken var att hon bara skulle vara med på två träningar i veckan förra säsongen.
– Men när det sedan funkade att ta med barnen på ett par träningar i veckan så var jag plötsligt med på nästan alla, även om jag inte var fullt närvarande alltid när barnen var med för plötsligt skulle Otto (den minste) bajsa.
– Jag insåg nästan direkt att det här med att vara tränare är sjukt kul och att det var något jag ville fortsätta med.
Vågar inte ringa Nikolaj Jacobsen
Nu sitter Gulldén här som huvudtränare för den inhemska damhandbollens gigant – med 17 SM-guld under 2000-talet, det senaste i våras – sedan klubben valt att ersätta Wallin med en av Sveriges två bästa damspelare genom tiderna (Mia Hermansson Högdahl är den andra).
Och som alla andra gamla spelare som blir (huvud)tränare har hon insett hur mycket jobb det är, inte minst med ”allt runt omkring”, alltså utanför själva handbollen.
– Du är ju inte bara tränare för laget utan har ett team runt dig som också ska fungera. Och jag hade inte insett hur mycket tid och tankar man lägger på handbollen som tränare. Så fort man kommer hem är det upp med datorn och när man ska sova ligger man och funderar på nästa dags träning eller någon detalj. Men det är också skitroligt, betonar hon.
Gulldéns stora styrka som spelare var hennes spelsinne.
Känner du dig mer hemma i anfallsspelet som tränare?
– Det är nog där jag har min spets, där snappar jag ganska snabbt upp vad vi behöver göra eller vad som inte funkar.
– Men jag tycker att jag har hyfsad koll på försvaret också. Fast där är jag nog lite old school. I dagens handboll är det mycket att man ska vara extremt offensiv i försvaret och dra ner på motståndarens tempo. Men jag gillar mer det kompakta – ”Per Johansson-försvaret” (skratt). Förra året spelade vi nästan bara 5-1 i försvaret men nu när vi fått tillbaka vissa spelare som var skadade ska vi köra lite mer 6-0-försvar. Men vi gjorde det jättebra i fjol och vann guld så det är bara dumt att hitta på en massa nytt. Vi ska finslipa på en del saker bara och få igång kontringarna lite mer.
Har du någon mentor eller förebild när du nu kastat dig in i det här?
– Jag har haft extremt mycket kontakt med Per Johansson.
Gulldén hade Sveriges mest framgångsrika tränare på damsidan först som förbundskapten och senare i rumänska CSM Bukarest.
– Innan jag tackade ja frågade jag Per om han ens trodde att jag skulle klara det.
Det trodde han uppenbarligen.
– Jag gillar den resa Per har gjort. Han var ju en typ av tränare när jag kom med i landslaget och har sedan sökt nytt och utvecklats hela tiden till den tränare han är i dag. Han är också brutalt ärlig. Sedan har jag också ringt Rustan Lundbäck, ”Bagarn” Johansson och Helle Thomsen.
Danske förbundskaptenen Nikolaj Jacobsen är annars en stor tränarförebild för Gulldén.
– Jag älskar Nikolaj Jacobsen. Han har sagt att jag kan ringa honom men jag vågar inte riktigt. Jag tror inte han vill lägga tid på att hjälpa mig.
”Finns en stor stress bland unga spelare”
Det finns en krisstämpel över svensk damhandboll i dag. Landslaget har backat, den gyllene generationen har börjat tacka för sig i Blågult, återväxten är oroväckande, ungdomslandslagen radar upp svaga resultat i mästerskapen, de få talangerna som finns drar utomlands allt tidigare och ligan anses allmänt vara svagare än på många, många år.
Gulldén har tröttnat på nedvärderingen av den svenska ligan.
– Vi måste våga tala positivt om ligan, våga fortsätta utveckla den. För det är då det händer någonting, i stället för att snacka ner allting hela tiden. Alla pratar om att ligan är så ung, men det var den på min tid också. Jag var 18 när jag spelade i ligan och gick utomlands när jag var 22. De som pekas ut som unga i dag i ligan är ju typ 22. Det handlar om att våga se sig som förebilder, våga se att man är riktigt bra. Vi behöver tvätta bort den negativa stämpeln som finns över allting.
Hon gillar Skaras storsatsning för att fortsätta utmana Sävehof. ”Alla” räknar med att de möts i SM-finalen i vår för tredje året i rad.
– De har spelare som tror på sig själva. Och att få in danskar i ligan är skitbra för de brukar ha bra självförtroende. Jag tror det kan lyfta ligan.
Gulldén menar att bilden av att ligan skulle bli sämre för varje säsong gör att unga spelare drar utomlands allt tidigare.
– Jag vet att det är så. Det snackas överallt i alla lag att man måste dra utomlands för att komma med i landslaget. Det finns en stor stress bland unga spelare där. Det verkar ibland vara viktigare vad du har för klubbadress än vad du gör på planen. Men det kan vara helt falskt, att Tomas (Axnér, förbundskaptenen) inte alls bryr sig om det. Jag tror att det har blivit en sån grej för att många pratar ner den svenska ligan. Tyvärr.
Jim Gottfridsson har inte ens slutat spela ännu och än mindre inlett en tränarkarriär. Ändå pratar han redan om att han vill bli förbundskapten för Sverige en dag.
Har du några visioner och drömmar som tränare?
– Först ska jag se vad jag ens tycker om att vara huvudtränare. Det är ju så nytt. Men om det går bra och jag tycker att det är kul finns det inget som jag inte kan tänka mig. Men på ett sätt känner jag mig ganska klar med att resa, samtidigt älskade vi det livet också så jag har inte stängt dörren helt för det heller. Framför allt älskar jag utveckling och och då kanske jag inte ska vara i en storklubb som Bukarest där alla är ”färdiga” spelare och man bara jobbar med taktiska. Jag tror och hoppas att detta kommer passa mig bra och att man kan hålla på länge. Men man måste ju prestera också, säger hon.
Sävehof presterade i alla fall i hennes tävlingsdebut som huvudtränare: laget krossade som väntat division två-laget Stenungsund i 16-delsfinalen i cupen i förra veckan. Nu rullar svenska cupen vidare innan ligan inleds i slutet av september.