Maria G Francke är kulturchef.
När Dolly Partons död tillkännagavs i tisdags kväll var det ett specifikt klipp jag fastnade för av alla som snabbt började cirkulera. Kenny Rogers står på scenen och är några strofer in på ”We’ve got tonight”, Dolly Parton kommer med bestämda steg in på arenan och börjar sjunga på distans, och då … hans leende! Det är pure happiness!
Det är en liveupptagning från 1985, mer än 40 år gammal, och det är den perfekta illustrationen av Dolly Partons inverkan på den som verkligen lyssnar till hennes röst. För den glimrar.
Andreas Ekström har i denna tidning redan skrivit om countrystjärnans enorma framgångar, både de kommersiella och konstnärliga, och istället för att börja rabbla höjdpunkter ur karriären uppmuntrade han läsaren att själv bestämma hur man vill minnas: ”Jag tror att du ville att vi ska minnas dig, var och en, för oss själva: som soundtracket till våra egna minnen.” För mig är det nog samarbetet med Linda Ronstadt och Emmylou Harris på ”Trio”, från 1987. Men det är också de mer publikfriande sidorna av henne, låtar som ”9 to 5”, ”Jolene” och duetten ”Islands in the stream” med Kenny Rogers. Självklart också ”I will always love you”, som i samband med filmen ”Bodyguard” blev en superhit med Whitney Houston. Slut på rabblande. Dolly Parton var trots sin lite plastiga image en av de verkligt genuina.
Döden har slagit hårt mot kulturvärlden den senaste tiden. Bara efter Dolly Parton har dödsbesked kommit om den ungerske och länge Nobelpristippade författaren Péter Nádas, skådespelaren Tim Curry och den japanska konstnären Yayoi Kusama. Nyligen direktsändes Bonnie Tylers begravning. Dessutom har den norske kung Harald dött, efter en längre tids ohälsa – inte en kulturfigur såklart, men norska kungahuset har ju varit en följetong även på kultursidorna de senaste åren, som när kollegan Rakel Chukri skrev om prinsessan Märtha Louise och hennes kontroversielle make, schamanen Durek.
Inom journalistiken är det nästan som en egen genre, hur man rapporterar om betydande och kända personers frånfälle. Det kan också uppstå extrema stressituationer, som när vi en fredagseftermiddag våren 2015 fick beskedet att Tomas Tranströmer hade dött. Det var bara några få timmar till deadline, och det utbröt febril aktivitet för att få fram de bästa texterna.
Om jag ska vara helt transparent så kan jag berätta att jag ofta oroar mig för vilka som ska dö, och hur vi då gör det bästa möjliga av det i just Sydsvenskan. När det är självklart att skriva, och vid vilka tillfällen det är rimligt att avstå. Kalla det för yrkesskada, om ni vill. Men faktum är att ganska mycket tankekraft går till detta. Ett eftermäle är ingen liten sak.
I och för sig vet man ju inte i vilken ordning allting kommer att ske, därför är det omöjligt att på ett vettigt sätt kunna vara förberedd. Ålder är faktiskt inte bara en siffra, som det envist påstås, men det betyder inte heller att det finns en turordningslista.
Detta torra sätt att se på det hela sätts ofta ur spel när döden väl blir aktuell. När en artist som Dolly Parton dör, för att ta det aktuella exemplet, tar känslorna ofta över. Ur sorgen springer kärleken. Minnena sköljer över en. Man går till gärningen, till hennes musik. Sedan i tisdags kväll har jag knappt lyssnat på något som inte haft någon anknytning till Dolly Parton. Mina sociala medier fylls av klipp från gamla konserter och tv-framträdanden. Det finns en uppsjö av dem. Det gör döden glädjande nog även till ett folkbildningsprojekt – aldrig har det varit lika enkelt som nu att ta del av Dolly Partons musik och förstå vad hon betytt.
Den här veckan…
… läser jag: Agnes Lidbecks ”Fotografens skugga”.
… tittar jag på: ”Ted Lasso” på Apple TV+. Planen är också att besöka Kusama-rummet på Louisiana innan nästa arbetsvecka tar vid.
… lyssnar jag på: ”Islands in the stream”, i alla möjliga versioner.