“Obsession” och “Backrooms” i all ära, men årets bästa skräckfilm har du förmodligen aldrig hört talas om. Medan Filmstaden fortsätter att ta in ultraprocessad skräpmat i form av “Pinocchio: Unstrung”, “ The mummy” och “ Insidious: Out of the Further” har den irländska regissören Damian McCarthys tredje skräckfilm “Hokum” aldrig fått någon svensk biopremiär. Och mycket tyder på att det kommer att förbli så.
Det är märkligt. Förutom en imponerande rollista med "Severance"-skådisen Adam Scott i huvudrollen har man producenterna bakom de senaste årens tungviktare “Weapons” och “Barbarian” i ryggen.
Dessutom har filmen både hyllats av kritiker och hajpats in absurdum på sociala mediers olika skräckfilmsforum, både före och efter dess internationella biopremiär i maj.
Filmen utspelar sig under några veckor i ett kargt och glesbefolkat Irland där människorna är … märkliga. Det första som händer är att en man skjuter en hög get för att den hoppat upp på hans bil och repat lacken i ett försök att spegla sig.
Härifrån ballar saker ur fullständigt
Berättelsen följer den mycket osympatiske författaren Ohm Bauman som precis har checkat in på hotellet där hans föräldrar tillbringade sin bröllopsresa för att sprida deras aska. Förmodligen med en förhoppning om att läka traumat kopplat till deras alldeles för tidiga död.
Han blir snart vän med Jerry (David Wilmot), en harmlös suput som erbjuder honom hembränt och en dryck gjord på psykedeliska svampar. Efter en dramatisk första hotellnatt vaknar Ohm upp till nyheten att en av hotellets anställda har försvunnit.
Han känner sig säker på att bröllopssviten har något med saken att göra, men den är låst och får absolut inte öppnas. Enligt hotellägaren hålls den 400 år gamla häxan Cailleach fången där, som tydligen har en böjelse för att kidnappa människor och dra dem ned i undervärlden.
Härifrån ballar saker ur fullständigt. Det är nästan omöjligt (för att inte säga taskigt) att säga mer om handlingen utan att sabba filmens mycket skickliga berättarbygge. Likt McCarthys tidigare filmer är “Hokum” full av plot twists, hemligheter, opålitliga narrativ och ett slut som är hopplöst att försöka förutspå.
Det är ett escape room i skräckfilmsformat, ett whodunnit fast för en betydligt mer härdad publik än vad genren brukar anpassas efter.
För rädd blir man. Filmens “Rabbit man” har exempelvis redan fått ett eget liv på sociala medier och beskrivs av många som något av det läskigaste filmhistorien har skådat. Figuren, som egentligen är en åsna, är precis i enlighet med den barnsliga estetik som McCarthy brukar använda sig av.
I debutfilmen “Caveat” spär en tilltufsad leksakkanin på den sinistra stämningen och i “Oddity” utgörs hemsökelsen av en jättelik trädocka vars uppsyn är minst sagt demonisk.
Vetskapen om att många av objekten är föremål som regissören själv hittat på loppmarknader och antikhandlare bidrar såklart till det kusliga.
“Hokum” betyder strunt, och det är precis vad Ohm Bauman först kallar myten om häxan i bröllopssviten. Tvivlet följer honom ända in i slutet, vilket gör filmen långt mer obehaglig än om han bara hade accepterat andevärldens existens.
“Hokum” är en perfekt lek mellan ockultism och mänsklig ondska
Det som om möjligt är värre än ett hotell fullt av spöken är ju, trots allt, ett hotell där spökena visar sig vara ren inbillning. För vad återstår egentligen då?
Det är där, i gränsen mellan vår egen galenskap och det oförklarliga, som Damian McCarthy trivs som allra bäst. Med “Hokum” lyckas den forna elektrikern, som började sin filmkarriär med att ladda upp dialogfria kortfilmer på Youtube, göra något som är både nyskapande, smart och pissläskigt. Det är skräckgenren inte direkt bortskämd med.
“Hokum” är en perfekt lek mellan ockultism och mänsklig ondska, mellan mardröm och verklighet, irländsk folktro och misogyni. Mellan det rationella och det som får gränsen mellan liv och död att för en stund kännas mindre absolut.
Missa för guds skull inte filmen bara för att svensk bio gjort det.