Balkåkra kan mer. Snårestad kan mer. Och tydligen också Katslösa och Vallösa, om man får tro Centerpartiet. Vad betyder det ens? En uppmaning till småbyarna kring Ystad: skärp er, bättre kan ni?
Eller bara en trött version av partiets valkoncept "Sverige kan mer".
Hur som helst satte Centerpartiet upp dessa lokalt skräddarsydda valaffischer i god tid. Vad de vill säga förblir oklart.
Socialdemokraterna tycker att ”Det är dags att ta Ystad på allvar” på affischen för en riksdagsledamot.
Och ja, visst är det dags. Också denna tidning har rapporterat om rena vilda västern i Ystad – och nu beskriver Uppdrag Granskning i SVT den lokala rötan. Spritresor och salta pinnar i utbyte mot långa och dyra affärsavtal. Medan visselblåsarna i kommunen har tvingats lämna sina jobb.
Hela paletten av vänskapskorruption. Skandaler som väljarna borde sky.
Ändå hamnar lokalvalen i skuggan av det nationella valet och regeringsbildningen; Vem tar vem? Vem har ett lag? Som om det handlade om en logdans eller basketmatch. Istället för att utkräva ansvar för förd politik eller blicka framåt.
Att då dessutom sätta sig in i regionens och kommunernas frågor och välja väg där kan bli … övermäktigt. Då är det enklare att bara välja samma parti på alla tre nivåer.
Men livet levs lokalt.
Det är där som vardagen styrs upp när skattepengar ska bli välfärdstjänster. Skola och hemtjänst, parkeringsavgifter och socialtjänst. Sjukvård och kollektivtrafik. Allt detta – och många fler frågor som väljarna brukar se som viktigast – sköter kommunen och regionen. Även om staten krymper självstyret med lagar och öronmärkta statsbidrag.
Allt detta kräver skickliga politiker och tydliga besked till väljarna. Ändå är det inte där fokus för valet ligger.
Det här kunde ändras med skilda valdagar för riksdag och lokala fullmäktige. Detta verkar vara en evighetsfråga som blossar upp ibland för att sedan bara slockna.
Region och kommun kunde ha samma valdag. Många uppgifter hakar in i varandra och i ärlighetens namn skulle det vara ett drygt uppdrag att väcka intresse för regionerna. Även om det är här sjukvården – som brukar toppa väljarnas intresse – hanteras.
Offentlig förvaltning är ingen kioskvältare. Skilda valdagar har utretts grundligt och det brukar läggas in motioner om detta. Men inget händer. Argumenten för och emot är i stort sett desamma som på 1960-talet.
Med egna val skulle kommun- och regionpolitiken få större uppmärksamhet. Sjukvård, skola, äldreomsorg, kollektivtrafik, stadsplanering och kommunal ekonomi kunde hamna i fokus. Regionpolitiker som misslyckas med sjukvården kunde bedömas för just detta.
Beslut, ansvar och ansvarsutkrävande skulle hänga ihop, också lokalt.
Det skulle också bli naturligt att välja olika partier på olika nivåer. Styras mindre av partilojalitet eller slentrian.
Och om lokalval hölls mitt emellan riksdagsval, som i Norge och Finland, kunde det gå att uppbåda mer engagemang också mellan riksdagsvalen.
Politiken hålls levande, väljarna får fler möjligheter att påverka – och demokratin mår bättre. I bästa fall.
Så varför händer det inte?
Kanske för att utredningar som Den gemensamma valdagen och andra valfrågor (SOU 2002:42) pekat på risken för lägre valdeltagande i lokalvalen. Och att de grupper som redan röstar minst blir ännu mer underrepresenterade.
Så det ses som viktigare att fler röstar än att fler sätter sig in i vad de röstar för?
Ett annat argument emot är risken för valtrötthet.
”Val igen? Jag röstade ju för två år sedan.”
Men också det bygger på antagandet att väljare inte bryr sig, att det gäller att putta fram dem till valurnorna så enkelt som möjligt för att få nytt mandat. Istället för att se till att göra politiken angelägen också andra tider än före den där valdagen vart fjärde år.
Ett mer hållbart argument emot är att lokalpolitik och rikspolitik hänger samman. Staten bestämmer lagstiftning, statsbidrag, skatteregler och stora delar av förutsättningarna för sjukvård, skola och socialpolitik. Men de frågorna får ändå sällan den uppmärksamhet de förtjänar i nationell valdebatt.
Utredningarna har hur som helst landat i att den gemensamma valdagen ska behållas.
Många bryr sig om sitt grannskap och kan gripa in när de får chansen.
I den lilla irländska byn Kilteelly, i Limerick, skulle den sista puben stängas. Butiken och postkontoret var redan borta och macken hade lagt ner. Det gemensamma höll på att försvinna och nu hotades den sista mötesplatsen.
Den hade hållit stånd mot förändringen länge, tills det en dag inte gick längre. Då hade nio av tio pubar på den irländska landsbygden redan försvunnit.
Men byborna ville ha kvar sin pub. De tog över, lyckades samla ihop 300 000 euro, köpa puben och öppna den igen. De gick samman; en advokat, en snickare, en bonde … ingen visste hur man driver en pub, men de tänkte försöka.
Här såg öljätten Heineken sin chans och gick in med expertis. För egen vinning, ja, men också för byns. Den behöll sin pub – och fick på köpet samhörighet och självförtroende.
Om det här berättar Heineken i reklamfilmen Puben som vägrade dö, som skördade lagrar på den årliga reklamfestivalen i Cannes.
Nej, det här har inget med skilda valdagar att göra – men väldigt mycket med det där om att bry sig om det lokala.
Det behövs en by för att rädda en pub. Det kan också behövas en pub för att rädda en by. Och jag kan försäkra Centerpartiet att de där småbyarna kring Ystad faktiskt redan kan väldigt mycket. Här lever civilsamhället med rådslag om framtiden, midsommarfirande, föredrag, familjemys och torgdagar. Och pubkvällar. Nytta och närhet.
Kittet för en by.
Kanske inte partipolitiskt intressant, men viktigt för dem som bor där. De vet att gemenskap är bästa beredskap – mot ensamhet, kris och krig.
Lokala frågor är värda egna val. Men i väntan på det behöver väljarna bry sig mer om också de lokala valen den 13 september. Här ska finnas ansvar att utkräva och planer för framtiden att ta ställning till.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.