Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är tur att mitt blodtryck är naturligt lågt. Annars vet jag inte hur många kärl i huvudet som hade smällt av under årets valrörelse. Pulsstegringen verkar jag få leva med ett par veckor till.
Mest hälsoutmanande är sjukvårdsdebatten. Eller sjukvårdskrisen, som det brukar heta under febriga valtider. Vi talar alltså om en sektor som aldrig har haft mer pengar, aldrig fler läkare, aldrig fler sjuksköterskor. Och som botar allt fler.
Mer pengar utlovas med samma intellektuella slapphet även av partier högerut.
Allt är förvisso inte bra. Men det är under fel stenar samtliga politiska partier letar. Mer pengar, större satsningar och färre privata aktörer. Så lyder vänsterns ständiga recept. Men mer pengar utlovas med samma intellektuella slapphet även av partier högerut som en gång i tiden satte en ära i att vara varsamma med skatteslantarna.
KD har utökat kravrepertoaren. Partiet vill förstatliga sjukvården. Det är inte nödvändigtvis en galen idé, men sett till vad man vill åstadkomma riskerar man att hamna lika snett som förstatligandet av polisen 2015.
I en debattartikel i DI (20/8) sätter partiledare Ebba Busch och sjukvårdsminister Elisabet Lann ord på partiets delirösa drömmar. Invånare ska ges lagstadgad rätt till vissa vårdinsatser. Avstånd till förlossningen, avancerad specialistvård eller tid för att få en ambulans ska också tydliggöras. ”Ytterst ska staten kunna tvångsförvalta regionen för att hindra den från att genomföra vissa beslut om nedläggning.”
Kort sagt: mer politisk styrning, alltså. Och mindre utrymme för professionella bedömningar av åtgärder, vårdbehov, kvalitet, patientunderlag och möjligheten att ge mesta och bästa sjukvård för pengarna.
Under arbetet med denna krönika springer jag in i en tidigare arbetskamrat från akuten. Han, läkare bördig från de norra och mindre ängsliga delarna av Sverige, berättar att han lämnat sjukhuset och i stället börjat jobba inom Försvarsmakten:
”Jag ledsnade på alla friska. Och på all tid som jag tvingades ägna åt meningslöst arbete. Vårdavtal, riktlinjer och andra direktiv skapade en massa onödig logistik även för självklara fall.”
Han lämnade i tid, inser jag när jag surfar in på Socialstyrelsens hemsida. Där planeras ett nytt hälsoprogram för barn upp till 20 års ålder. Kärnan, berättas där, ”är hälsobesök med undersökningar och hälsosamtal, samt föräldraskapsstöd”. Myndigheten tänker sig upp till sex nya besök utöver dem som redan görs.
Målet är lika sliskigt och fluffigt som en pinne sockervadd: Att barn och unga ”får bättre förutsättningar att utvecklas och må bra”. Att föräldrar får utökat stöd. Att vård- och omsorgspersonal får en överblick och bättre stöd i mötet med barn, unga och föräldrar.
Ännu mer meningslösheter för friska alltså.
Ännu mer meningslösheter för friska alltså. Allt medan föräldrar till barn med svåra NPF-diagnoser skriker efter hjälp.
Att det råder regionala skillnader inom vården är oomtvistligt. Vissa är bara att tugga i sig. Som att det kommer att ta längre tid för mig att få en ambulans när jag är på landet än när jag är i stan. Att avståndet till akuten eller förlossningen är kortare om jag bosatt mig vägg i vägg med Södersjukhuset jämfört med om jag valt att slå ned mina bopålar på en skärgårdsö i havsbandet.
Hur ett förstatligande av sjukvården skulle lösa problemet med gles läkarnärvaro i norr är höljt i dunkel. Ska läkare tvångskommenderas till de orter de i dag ratar? Norge nämns i debattartikeln som ett gott exempel. Och det trots att deras bemanning i glesbygd bygger på sockrade avtal och på att svenska läkare och sköterskor mot en rundlig ersättning tillfälligt fyller ut de permanenta håligheterna i bemanningen.
Vården, säger den avhoppade läkaren, kan inte organiseras utifrån var vi historiskt haft sjukhus. Den fråga som måste ställas är var vården gör mest nytta i dag. Ett sjukhus som det i Sollefteå har idag ett för litet patientunderlag för att kunna upprätthålla tillräckligt god kvalitet.
Så kära KD, ska vi försöka närma oss målet om likvärdig vård i hela landet, måste sjukhus med för klent patientunderlag läggas ned. Annars blir vården än mer ojämlik.
Men jag håller med KD-duon om att det vore toppen om vi precis som Norge och Danmark kunde erbjuda medborgarna en fast läkarkontakt på vårdcentralerna. Detta har ungefär en miljard utredningar redan kommit fram till. Liksom att ett tak på ungefär 1 100 listade patienter, mot de drygt 2 000 som många har i dag, är en förutsättning för att läkaren ska mäkta med det helhetsansvar som följer av uppdraget.
Det brukar sägas att det fattas allmänläkare. Mindre sägs om att mer än hälften av dem arbetar deltid. Varför? Ett skäl kan förstås vara att man inte tycker sig kunna göra ett bra jobb med sina alldeles för många listade patienter om man arbetar heltid. Ett annat: att den som arbetar tre dagar i veckan (motsvarande 60 procent) vanligen inte behöver betala mer än den kommunala skatten på cirka 30 procent. Den som däremot går till jobbet även torsdag och fredag tackas med en höjd skattesats på ungefär 20 procentenheter.
Man funderar över hur klyftigt det är att först lägga ett par skattemiljoner på att utbilda en (1) läkare och sedan beskatta henne så hårt att hon inte finner det lönt att jobba heltid.
Åter till puls och blodtryck. När man hör vänstern argumentera för att vi har en vårdkris och att den ska lösas genom att ”rika” (läs: läkare, barnmorskor, specialistsjuksköterskor) ska betala mer i skatt (= jobba mindre), famlar jag efter min burk med betablockerare. Man kan behöva dubbla dosen när man funderar över hur klyftigt det är att först lägga ett par skattemiljoner på att utbilda en (1) läkare och sedan beskatta henne så hårt att hon inte finner det lönt att jobba heltid. En tredje slinker ned för KD:s idéer om att i god sovjetisk anda placera ut vårdpersonal där de inte vill jobba och att tvångsförvalta sjukhus som borde läggas ned.