Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SOCIALDEMOKRATERNA
Jag är traditionell socialdemokrat. Jag har varit det i hela mitt vuxna liv och tänker fortsätta vara det. Jag tror på den socialdemokrati som byggde folkhemmet. Arbete, ansvar, skötsamhet och solidaritet mellan människor som hör ihop. Folkhemmet var ingen gåva från eliten, utan byggdes av vanliga svenskar genom plikt, arbete och gemenskap.
Jag har inte lämnat de idéerna. Det är mitt parti som har gjort det.
Just på grund av att jag är traditionell socialdemokrat, ideologiskt trogen socialdemokratin, så kommer jag i detta val inte kunna rösta på partiet Socialdemokraterna. Inte för att jag bytt parti eller övertygelse, utan för att jag ser till realpolitikens utfall.
Den nya socialdemokratin, den jag inte kan stå för eller rösta på, visade 2014 under ledning av Stefan Löfven tydligt att man valde makten före arbetarklassen. Mitt parti valde att administrera en borgerlig politik och en budget lagd av Fredrik Reinfeldt som slog direkt mot S traditionella väljargrupper. Mitt parti tog över ett sargat Sverige efter åtta år av Reinfeldts katastrofala migrationspolitik. En arbetarfientlig politik som flyttat den ekonomisk-politiska spelplanen åt höger. Löfven kunde ha ändrat detta, men gjorde det inte. Jobbskatteavdragen blev i huvudsak kvar, valfrihetssystemen, friskolesystemet och den extremt liberala både asyl- och arbetskraftsinvandringen som slog med kirurgisk träffsäkerhet direkt mot arbetarklassens intressen. Vi besegrade borgarna i valet, men behöll borgerlig politik. Först valde Löfven makten före arbetarklassen och bokstavligen regerade på Reinfeldts sista budget. Därefter på egen budgetpolitik – men inom ett ekonomiskt system där Alliansens skattesänkningar, migrationspolitik och marknadsreformer låg kvar.
Vad hände med att försvara svenska löner, sambandet mellan plikt och rätt och den nationella gemenskap som välfärdsstaten vilar på?
Mellan 2014 och 2022 styrde mitt parti Sverige. Partiet gick till val på EU:s lägsta arbetslöshet, 32 000 traineejobb, kortare vårdköer och familjevecka. Traineejobben blev några hundra, familjeveckan begravdes, arbetslöshetsmålet försvann och vårdköerna blev i realiteten längre. Det kan på verkats av konjunktur, omvärldsläge och allmän otur. Men det som inte går att förklara med ovanstående är hur man övergav kärnväljarna i arbetarklassen.
Istället för att stå upp för övertygelse och ideologi ingick S Januariavtalet med C, L och MP. Värnskatten avskaffades och arbetsrätten förändrades med fler undantag från turordningsreglerna. S accepterade marginalskattesänkningar, utvidgat RUT, företagsskattesänkningar, liberaliserad arbetsrätt och marknadshyror. Alla dessa delar lyfte Jan Björklund fram i riksdagen när han argumenterade för att släppa fram Löfven. Han sa sedan: ”Den ekonomiska politiken är mer borgerlig än den alliansregeringen lyckades föra”.
Det var ett vägval. S kunde ha sökt stöd för en politik närmare arbetarrörelsens traditioner, men valde C:s och L:s liberalism. Partiet som lovat att skydda löntagarna försvagade anställningsskyddet och avskaffade en skatt för höginkomsttagare.
Tandvården visar skillnaden mellan ord och handling. Göran Persson har beskrivit det i sina bok ”Min väg, mina val” som bittert att han förlorade valet utan att ha hunnit genomföra den tandvårdsreform han utlovat. I sitt förstamajtal 2005 kallade han en allmän tandvårdsförsäkring för klassisk socialdemokratisk reformpolitik. Trots ytterligare åtta år med socialdemokratiska regeringar kom ingen genomgripande reform.
Sedan den 1 januari 2026 gäller däremot det förstärkta högkostnadsskydd som regeringen kallar tiotandvård. Äldre som omfattas betalar 10 procent av referenspriset för många behandlingar och staten resterande 90 procent. Regeringen beskriver det som den största tandvårdsreformen på över 20 år. SD har varit drivande och går till val på att låta fler omfattas. Hur är det möjligt att mitt parti inte samarbetar med SD för att driva igenom detta?
Samma mönster syns i arbetskraftsinvandringen. År 1972 uppmanade LO genom cirkulär 19/1972 sina förbund att vara restriktiva med utomnordisk arbetskraftsinvandring. Syftet var att försvara lönerna, kollektivavtalen och den svenska modellen. Arbetsgivare skulle inte kunna importera billigare arbetskraft när människor i Sverige kunde göra jobbet.
År 2008 öppnade den borgerliga regeringen ett av OECD:s mest liberala system. Vi förvaltade det sedan under åtta år utan den omläggning som LO efterfrågat. Först med SD:s inflytande höjdes lönekravet till 80 procent av medianlönen. Regeringen och SD har därefter gått vidare med 90 procent, med möjlighet till undantag för vissa bristyrken.
Principen är klassisk arbetarrörelsepolitik där arbetskraftsinvandring ska komplettera arbetsmarknaden, inte pressa löner och villkor. Hur är det möjligt att vi inte samarbetar med de partier som driver vår politik?
LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö konstaterade i Fokus i mars 2026 att invandringen har ökat arbetskraftsutbudet i flera LO-yrken och bidragit till otryggare anställningar och svagare löneutveckling. De svagaste drabbas hårdast. Dit hör också skötsamma invandrare som arbetar och betalar skatt. När konkurrensen sker genom låga löner får även de betala priset.
Drivmedlen är ett annat exempel. När bensin och diesel blev rekorddyra sade socialdemokrater att politiken inte kunde göra mycket åt priset. Men det gick genom att sänka skatten och reduktionsplikten. Priserna föll kraftigt från toppnivåerna 2022. För den som måste ta bilen till jobbet märks resultatet vid varje tankning. Det måste väl ändå vara en politik som gynnar arbetarväljare?
Arbetarrörelsens budskap var länge gör din plikt, kräv din rätt. Vi bygger landet tillsammans och har därför rätt till trygghet när vi blir sjuka, gamla eller arbetslösa. Men rättigheterna förutsätter att den som kan också bidrar. Det nya, identitetspolitiskt orienterade S började tala alltmer om rättigheter och allt mindre om skyldigheterna som gör dem möjliga.
Stefan Löfven gick till val 2018 på en stramare migrationspolitik. Efter valet gjorde S upp med partier som krävde en mer generös politik. Utfallet blev att det nya S sade en sak före valet och gjorde precis tvärt emot efteråt. Minskad migration blev ökad.
Förändringen var inte bara ekonomisk. När Mona Sahlin utsåg Masoud Kamali till särskild utredare fick föreställningen om Sverige som strukturellt diskriminerande stort utrymme. Klasspolitik trängdes undan av identitetspolitik. Arbetaren blev mindre intressant än grupptillhörigheten och svensk sammanhållning betraktades som ett problem. Det är inte arbetarna som svikit S. Det är S-ledningen som har svikit arbetarna och blivit något annat än traditionella socialdemokrater.
Många arbetarväljare har reagerat under åren. På 1980-talet röstade omkring sju av tio arbetare på S. I SVT:s vallokalsundersökning VALU 2022 var stödet nere runt en tredjedel, och samtidigt har ett annat parti blivit ett av de största arbetarpartierna. Borde det inte vara relevant att samarbeta med det parti vi delar väljarbas med?
LO måste välja väg. Facket måste sätta arbetarna före partilojalitet. LO måste åter sätta löner, trygghet och arbetsvillkor främst och samarbeta med partier som försvarar medlemmarnas intressen, även när partiet inte heter Socialdemokraterna.
Jag har länge sagt att S och SD måste kunna samarbeta. Vi förenas av fler frågor än som skiljer oss åt. Välfärden, arbetarnas villkor, nationell sammanhållning och kravet att den som kan arbeta också ska göra det.
Jag är och förblir en traditionell socialdemokrat i själ och hjärta. Konservativ gällande kultur och vänster gällande ekonomi. Därför kan jag inte rösta på mitt eget parti så länge vi har den ledning som varit med under alla dessa år vi drivit en politik som går emot våra egna traditionella väljarled av arbetare.
Min uppmaning till min partiledning är att avgå för socialdemokratins skull. De som står ansvariga för den arbetarklassfientliga politik som förts, kan omöjligen vara de som vänder tillbaka partiet. Min lojalitet ligger hos arbetarna, folkhemmet och Sverige därför kan jag inte rösta på mitt parti förrän vi har en ny ledning på plats.
Jan Emanuel
traditionell socialdemokrat i intern opposition
Läs även