Med spänning öppnar jag litteraturvetaren Johan Lundbergs bok ”Rikslikaren: Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till idag” (Timbro, 2026). Det är, som titeln antyder, en skildring av de ideologiska paradigm som har präglat DN:s rapportering och opinionsbildning under 60 år. Men det är också en bild av Sverige och av framväxten av ett osunt debattklimat som påminde mer om spanska inkvisitionen än om ett fritt och luftigt åsiktstorg.
Boken börjar i motsättningen mellan chefredaktören Herbert Tingsten och hans efterträdare Olof Lagercrantz. Det är där radikalismen föds, kan man nog säga. I skiftet mellan dem förbyts försvaret av den fria världen till en socialistisk kritik av de liberala demokratierna. Från och med 1960-talet riktas kritiken allt oftare inåt, och väst beskrivs som patriarkalt, kapitalistiskt, kolonialistiskt och en i grunden förtryckande konstruktion.
När järnridån rämnar känns de gångna decenniernas relativisering av världens kommunistiska diktaturer inte längre helt fräsch, och Dagens Nyheter vänder så att säga blad – men utan någon större självrannsakan, och radikalismen sitter därför kvar i väggarna.
Lundberg gör en rad nedslag och beskriver noggrant hur tidningens nyhetsredaktion ofta har satt journalistiska ideal som opartiskhet och konsekvensneutralitet åt sidan och silat ämnen och vinklar genom ett tjockt ideologiskt filter, understödd av tidningens kultur- och ledarredaktioner.
Skeendena som skärskådas är bland annat rapporteringen kring dokumentärfilmaren Gellert Tamas kampanj, liksom hans egna texter i DN, om de påstått apatiska flyktingbarnen (från 2006 och flera år framåt), avslöjandet av det skånska romregistret (2013), massövergreppen i Köln nyårsnatten 2015, och analyserna som följde där det sades att det som förenade gärningsmännen inte var etnicitet eller kultur, utan att de var män, att alla kvinnor utsattes för ungefär samma saker hela tiden. Turerna kring de liknande och märkligt nertystade händelserna i Kungsträdgården i augusti 2015 skildras, liksom rapporteringen om terrordåd i Sverige och Europa under 2010-talet – samt de ständigt påföljande uppmaningarna om att inte låta sig skrämmas.
Stor plats ges förstås åt flyktingkrisen. Tidningen var under de där höstmånaderna 2015 hälften kampanjorgan, hälften solskenshistorieberättare. Alla som problematiserade Sveriges hantering av migrantskarorna som kom vandrande upp genom Europa, eller pekade på invandringens negativa påverkan på samhället, svartmålades och misstänkliggjordes.
Ett annat avsnitt handlar om de senaste årens rapportering av kriget som följde på massakern den 7 oktober 2023. Vi påminns om hur tidningens kulturchef snabbt gjorde Palestinarörelsens narrativ till sitt. Till exempel skrev han, apropå ett uttalande av Masha Gessen där gettot i Warszawa jämfördes med situationen i Gaza, att ”problemet [...] är inte att likheterna är så stora, utan att olikheterna är alltför små”. DN:s Mellanösternkorrespondent lät samtidigt gång på gång sina intervjuobjekt oemotsagda få påstå att Israel ägnade sig åt folkmord.
För en journalist är det självklart spännande att läsa modern mediehistoria av det här slaget. Jag minns ju det mesta i detalj. Men det är inte bara spännande, det är också obehagligt. Jag förstår ju att mina egna alster kan komma att nämnas. Mellan 2012 och 2014 arbetade jag på DN:s ledarredaktion och hörde inledningsvis till dem som inte erkände att det fanns någon motsättning mellan stor flyktinginvandring och stor välfärdsstat, ännu mindre mellan svensk kultur och invandrade kulturer; rasismen var det enda verkliga hotet, Sverigedemokraterna den farligaste fienden.
I ett kapitel beskriver Lundberg uppståndelsen 2013 kring det som kallades ”Reva”, vilket var en gemensam satsning av Polisen och Migrationsverket för att effektivisera avvisningar av personer med utvisningsbeslut. Detta sammanföll med inre utlänningskontroller i Stockholms tunnelbana och många drog slutsatsen att polisen nu stod vid spärrarna och ägnade sig åt rasprofilering.
Jag minns ledaren jag skrev, och ja, den citeras i Lundbergs bok som en av tidningens många, många texter som i högsta tänkbara tonläge fördömde Polisens arbete. ”Avblås jakten på de gömda” lydde rubriken. (Inte alla kollegerna på ledarredaktionen tyckte att det var ett rimligt anslag, det bör sägas.) I kulturdelen drogs Eichmannkortet (jodå). Och Jonas Hassen Khemiri skrev artikeln ”Kära Beatrice” som vädjade till Sveriges dåvarande justitieminister om att försöka sätta sig in i upplevelsen av att ha en brun kropp och därför riskera att kontrolleras av Polisen. Genomslaget blev enormt.
Mediestormen fick till följd att arbetet med kontrollerna och avvisningarna delvis avstannade – och skuggsamhället bredde ut sig alltmer. Det är outhärdligt att läsa följande meningar i Lundbergs bok: ”Om de inre gränskontrollerna hade fungerat, skulle till exempel den islamistiske terroristen Rakhmat Akilov inte ha befunnit sig i Sverige den 7 april 2017. Att de inte fungerade berodde i hög grad på den opinion som fick som konsekvens att papperslösa lämnades vind för våg – och att det på sikt kunde växa fram segment i samhället där den officiella rättsskipningen var satt ur spel.”
Under året som följde, när flyktingvolymerna ökade allt snabbare, började jag ifrågasätta min egen radikalism. Jag flyttade till Danmark och insåg att det var ett fullständigt legitimt politiskt mål att vilja skydda sitt eget lands sammanhållning, trygghet, välfärd och kulturella särart.
Snart fick jag anställning på den här tidningens ledarsida och fick då erfara hur det kändes att vara föremål för inkvisitionen – i stället för att sitta på domarsätet. Framför allt såg jag på nära håll hur ledarsidans dåvarande chef, Alice Teodorescu, utsattes för en sanslös hetsjakt – delvis ledd av just DN – för fräckheten att problematisera den gränslösa migrationspolitiken och den slappa integrationspolitiken.
Ett decennium har förflutit sedan flyktingkrisen och följderna för samhället har blivit uppenbara. Dagens Nyheter har blivit en tidning bland andra. Även om självbilden fortfarande är grandios är dess funktion som inkvisition överspelad och de som ”dras inför rätta” rycker allt oftare på axlarna.
Men hur kunde det bli som det blev? Hur kunde svensk offentlig debatt under så lång tid vara så förljugen, så barnsligt ensidig, så tabuiserande, så ointellektuell, så stigmatiserande mot det fåtal som vågade tänka annorlunda? En förklaring är att Sverige är ett litet land. Eliten är liten, och alla ville hålla sig väl med alla. Försörjningen kunde hänga på att inte stöta sig med någon viktig opinionsbildare. Men det räcker inte som förklaring. Våra grannländer är ännu mindre och har ändå inte haft samma slags lufttäta åsiktskorridorer.
Ett skäl kan vara det fenomen som Katarina Barrling skriver om i ”Världens mest protestantiska land” (Bokförlaget Stolpe, 2024): Kyrkans kontroller av att människor trodde rätt, inte bara levde rätt utan verkligen trodde rätt, ersattes i och med sekulariseringen av en offentlig press på befolkningen att bekänna sig till den rådande värdegrunden.
Jag tror också att det är betydelsefullt att vi saknar ett kollektivt minne av hur illa det kan gå. Det har inte funnits någon som kunnat vittna om hur det går när Sverige inte kan försvara sig. Vi är ”fredsskadade”. I Finland, liksom i Norge och Danmark, präglades efterkrigstiden av minnet av krig och ockupation.
I Sverige har vi i stället haft känslan att inget riktigt farligt egentligen kan hända. Murens fall bekräftade också detta. Och inget kan skada vår kultur, om vi ens har någon. Vår välfärd, som byggdes ut under 1900-talets senare hälft, kan självklart svälja hur många människor som helst, försörja dem och göra dem till välfungerande svenskar.
Det senaste decenniet har det gått upp för allt fler att samhället visst kan gå sönder, att tryggheten kan slås i bitar och att vi måste skydda oss. När den insikten vinner insteg förlorar också åsiktspoliserna en del av sin makt. Det blir legitimt att ställa frågor, att resonera om orsak och verkan, att spekulera om följden av gryende trender.
Men vi behöver ständigt vara vaksamma på de mindre åsiktskorridorerna som löper genom samhället. Kan man vara öppet nationalkonservativ som humanioraforskare på en vanlig samhällsvetenskaplig institution i Sverige? Kan man ha en traditionellt kristen äktenskapssyn som präst i Svenska kyrkan? Får man påpeka problemen som uppstår när unga kvinnor och män gör värnplikten tillsammans? Får man diskutera Rysslands bild av skälen till kriget i Ukraina utan att stämplas som femtekolonnare?
Bara för att DN förlorat sin ställning som rikslikare är vi inte immuna mot tunnelseende och flockbeteende.