När vården främst ses som ett redskap för att locka väljare är risken stor att politik som kan göra skillnad får stå tillbaka för lättköpta förslag. Det är precis det som nu sker. Moderaterna har lovat att skärpa vårdgarantin från 90 till 30 dagar. Socialdemokraternas föreslår fast läkare för alla äldre, trots att den rätten redan gäller alla och är lagstadgad. Vänsterpartiet vill kortsluta den svenska modellen genom att på politisk väg höja löner och korta arbetstider.
Mest oroväckande är att flera partier står beredda att låta frågan om sjukvårdens huvudmannaskap påverka vilka partier som ska styra landet kommande mandatperiod. Kristdemokraterna har villkorat sitt stöd för en ny regering med att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Samma dag meddelade Liberalerna att de var beredda att köpa det mot att Kristdemokraterna gick med på kravet om att förstatliga skolan. Socialdemokraterna är emot ett förstatligande, men stänger samtidigt inte dörren för förhandling.
Gigantiska kostnader
Under nuvarande mandatperiod sjösatte Kristdemokraterna en parlamentarisk utredning, Vårdansvarskommittén, för att utreda frågan. Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var eniga om att inget talade för att ett helt statligt huvudmannaskap skulle leda till förbättringar, samt att kostnaderna riskerade att bli gigantiska.
Vårdansvarskommittén pekade ut viktiga utvecklingsområden för svensk sjukvård. Men samtidigt blev konsekvensen att många viktiga sjukvårdsreformer gick på sparlåga – vårdens makthavare har antingen varit upptagna i själva utredningen, eller väntat på resultatet.
En titt i backspegeln visar också att utsikterna att nå framgång med denna typ av reformer är små. Mats Svegfors ledde Ansvarskommittén, som lade fram ett förslag om att minska Sveriges 21 län och landsting till sex eller nio större regioner. Under åren 2015–2016 drev Socialdemokraterna på för en ny regional indelning. Båda initiativen mötte hårt politiskt motstånd på olika nivåer och begravdes.
Det som krävs för att utveckla sjukvården är ett uthålligt arbete med grundläggande villkor som påverkar sjukvårdens vardag
Att tro att genomgripande reformer som i ett trollslag ska lösa alla utmaningar, eller att peka ut mål utan verklighetsförankring och långsiktig finansiering är att ducka ansvar som politiker. Det som krävs för att utveckla sjukvården är ett uthålligt arbete med grundläggande villkor som påverkar sjukvårdens vardag.
Långsiktig styrning och finansiering. I dag präglas styrningen av kortsiktighet och punktinsatser. Läkarförbundet vill att regeringen lägger fram en hälso- och sjukvårdsplan som täcker minst en mandatperiod, med de viktigaste statliga prioriteringarna och de ekonomiska ramarna. För att säkerställa väl förankrade och breda överenskommelser bör en partiöverskridande sjukvårdsberedning tillsättas där vårdprofessionerna finns representerade.
Arbetsmiljö måste upp på den politiska agendan. Vårdens arbetsmiljöproblem bottnar i att politiska målsättningar inte har givits tillräckliga resurser. Om vårdens arbetsgivare uppfyllde de riktvärden som finns för antal läkare i primärvården, vårdplatser, kötider och bemanning skulle också arbetsmiljön bli bättre. Arbetsmiljön är inte ett sidospår utan måste stå i centrum när viktiga beslut fattas om sjukvården.
Prioritera primärvården. Partierna är eniga om att bygga ut primärvården så att den kan utgöra basen i svensk sjukvård. För att det ska bli verklighet krävs konkreta åtgärder, som lagstiftning om att patienter ska listas på en namngiven fast läkare, inte på vårdcentral. För det behövs fler läkare på vårdcentralerna och en arbetsmiljö som gör att fler vill och orkar arbeta i primärvården.
Sjukvården – väljarnas viktigaste fråga – är för viktig för att bli en del i ett politiskt maktspel. Risken är att kommande mandatperiod antingen kommer att präglas av handlingsförlamning eller av kortsiktig politik som inte stärker sjukvården. Jag vill uppmana alla politiska partier till bred politisk samling för att gemensamt ta ansvar för de långsiktiga beslut som krävs för en stark sjukvård som står sig i vardag och i kris.
Hanna Kataoka, ordförande för Läkarförbundet