Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Wassily Kandinsky var en av det tidiga 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. En pionjär för den abstrakta konsten inte bara genom sina egna verk utan lika mycket genom sina teoretiska arbeten. Numera anses Hilma af Klint vara några år tidigare med abstraktionen, men samtidigt är hennes målningar illustrationer av abstrakta idéer snarare än abstrakta i sig. Kandinsky ville visserligen också uttrycka själen, världen, sanningen men han verkar inte ha gjort det för att åskådliggöra något bakomliggande tankesystem, utan konsten som självändamål var det viktiga för honom: färger och former i direkt kommunikation med själen. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, men det är likväl olika saker.
Bokförlaget Faethon har nu givit ut fyra av Kandinskys skrifter om konsten och hans eget liv: klassikern ”Om det andliga i konsten” (i den gamla översättningen av Sonja Martinson och Ulf Linde, med den senares förord); dess ”organiska fortsättning” – som Kandinsky själv kallar det – ”Punkt och linje till yta”; samlingen ”Essäer om konst och konstnärer”, samt ”Återblickar. Minnen 1901–1913” – de tre senare i översättning och med förord av Ulf Claësson – de har inte funnits på svenska tidigare och det är en stor kulturgärning att göra dem tillgängliga.