SVAR PÅ INSÄNDARE. Historien upprepar sig när mestadels män talar om för kämpande människor att de borde göra saker på ett annat sätt. Det låter förstås skönt att bara ha det trevligt och stå med mössan i hand, men problemet är att det inte fungerar, skriver klimatpsykologen Kali Andersson.
Jonas Paulsson skriver i en insändare att klimataktivister borde sluta ”söka uppmärksamhet” från politiska ledare och i stället starta ett parti för baljväxter, vilket han själv redan tycks ha gjort (på kommunal nivå i Stockholmsförorten Täby, DN:s anm).
Att vem som helst kan starta ett baljväxtparti hänger ihop med att vi lever i en demokrati med allmän rösträtt. Men vår demokrati kom inte gratis. De aktivister som var med och bidrog till demokratiseringen jobbade säkert lika hårt med folkbildning, protester och civil olydnad som klimataktivister gör i dag. Jag är säker på att de fick utstå både hånfulla kommentarer och många obekväma samtal. Några blev utsatta för våld, och vissa fick sitta i fängelse.
Hela Jonas förslag om mer partipolitiskt engagemang vilar på så sätt av frukten av aktivism. Men det är inte bara för själva demokratin vi har aktivister att tacka, utan också många andra rättigheter. Vi har pressfrihet, så att Jonas kan skriva sin insändare och jag kan svara på den. Vi har rätt att gå på krogen efter midnatt, bada i de badkläder vi vill, vi kan planera hur många barn vi vill ha (eller inte). Alla som avnjuter ett sådant liv, och alla som röstar om några veckor – tacka aktivismen!
Olika typer av engagemang är en del av en fungerande demokrati. Därför är jag och Jonas Paulsson ändå i samma lag. Aktivism är smart för att vi pressar våra nuvarande ledare från olika håll, och riktar strålkastaren mot en akut fråga som de gjort allt för att undvika och förminska i många år. Målet är att ledare ska tala klarspråk och ta sitt fulla ansvar, vilket 70 procent av svenskarna vill.
Till Jonas försvar är det inte så konstigt att han hade missat allt detta. När jag gick i skolan lärde jag mig i princip ingenting om hur folkrörelser fungerar i praktiken, hur man får fart på livsfarlig politisk passivitet eller avsätter en diktator. Det är en allvarlig brist inom svensk folkbildning.
Klimatrörelsen, exempelvis helgens rekordstora demonstration i Stockholm och 24-timmarsmanifestation för klimatet, drivs i dag till största delen av kvinnor. Det är nästan som att historien upprepar sig när folk, mest män, talar om för alla oss kämpande människor att vi borde göra saker på ett annat sätt. Vi borde vara trevligare, ta bort plakaten, vara tystare ta mycket mindre plats.
Det låter förstås skönt att bara ha det trevligt och stå med mössan i hand, men problemet är att det inte fungerar. Inte nu, och inte i någon annan rörelse för mänskliga eller ekologiska rättigheter som skett tidigare.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare