Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På en gammal parkas har jag täckt över en reva med ett runt tygmärke med en knuten näve och texten ”Keep the Faith – Real house music”.
Märket i fråga är tillverkat av den brittiska tidskriften Faith, ett ambitiöst dansmusikfanzine som ges ut några gånger om året.
Faith-redaktionens outtalade ambition är att förvalta och, skulle en belackare hävda, att konservera housemusik så att den för evigt kan låta så som den gjorde på Chicagos och New Jerseys svarta gayklubbar 1988 – då den var ”på riktigt”.
Och de betraktar detta som en proteströrelse vars fiende är EDM – den mer kommersiella elektroniska dansmusiken.
I praktiken älskar jag detta, rent teoretiskt är jag mer kluven. Jag vill ju helst inte sälla mig till en bakåtsträvande klan av grånande tanter och farbröder som gastar om Frankie Knuckles på exakt samma sätt som aningen äldre generationer ältar bluegrass eller The Clash.
Faith må framstå som milt reaktionär i sitt öppna förakt för housemusikens stadionfyllande avarter, men samtidigt gör Faith något viktigt: de betraktar housemusiken som protestmusik, house som en politisk rörelse skapad av och för minoriteter. En musik från underjorden sprungen ur disco och bastuklubbar som i hård motvind uppfann en egen värld där dansgolvet förvandlades till ett inkluderande väckelsemöte, där ”han” i de samplade gospeltexterna i en gayklubbskontext inte alls behövde betyda Gud eller Jesus.
Faiths tolkning av house har – lika logiskt som paradoxalt – lyckats framstå som så mycket modernare än den mångfaldsbefriade EDM-genren.
Den här helgen fyller EDM-trion Swedish House Mafia Ullevi i Göteborg två aftnar i rad.
Faith-redaktionen är inte på plats, inte jag heller.
Och mot denna bakgrund vill jag, varje gång jag hör dem eller ens bara ser namnet i tryck, döpa om dem till det betydligt mer korrekta: Swedish kan med extremt god vilja eventuellt innehålla spår av House Mafia.
Det märkliga med EDM – och Sunburn-festivalerna där genren kulminerade – är hur musiken över huvud taget inte innehöll några av housemusikens främsta kännetecken; värmen, inkluderingen, queerheten – discomusiken som en kyrka fylld av homogospel!
Jag ägnade en orimligt stor del av gårdagen åt att återbesöka Swedish kan med extremt god vilja eventuellt innehålla spår av House Mafias samlade verk och allt jag hör och ser framför mig är nygymmade entreprenörer redo att snorta testosteron på ett privatplan mellan Miami och Stureplan.
Den nedlåtande termen brostep – en genre ingen ville bli förknippad med – känns hela tiden skrämmande nära.
Men någonting lite oväntat sker när jag närmar mig nutid och i synnerhet den återförenade trions livealbum från 2023, ”Paradise again. The live album”.
Kanske har jag bara hunnit vänja mig och sänkt mina krav?
Men även om känslan som förmedlas fortfarande har närmare till en skrålande fotbollsläktare på Sweden Rock än till någon queer discokyrka så finns där ögonblick som faktiskt besitter ett sväng som går att härleda till housemusik. Ja, det där ”autentiska” som jag inte kan sluta yra om. En nästan motvillig acceptans som omkullkastar i alla fall några av mina fördomar om Sebastian Ingrosso, Axwell och Steve Angello.
Men säg den houseglädje som varar för evigt? Det dröjer tyvärr aldrig länge innan musiken återgår till att bete sig som ursvensk hårdrock bristfälligt maskerad till konventionell eurodisco.
Jag stänger av Swedish House Mafia och försvinner in i den mjuka kokong som är Joshua Idehens album ”I know you’re hurting, everyone is hurting, everyone is trying, you have got to try” från i våras. Modern – kanske till och med tidlös – housemusik i sin mest renodlade form; inkluderande, politisk och så oerhört varm och genuint vänlig.
Kan jag få stanna där inne ett litet tag så vore jag tacksam.