Nyligen samlades en enorm skara musik- och kulturintresserade människor på en festival i en av Sveriges mest legendariska städer – och jag var där. I mitten av brännpunkten. Bland människor som konkurrerar om strålkastarljuset på en festival som inte alla har lyxen att få ta del av. Där ölen flödar och tygkassarna är många. Där alla håller hårt i sin hårt förvärvade biljett för att inte bli nekad in på området. Jag pratar såklart om Revy-SM i Borås.
Way Out West, som jag faktiskt besökte helgen efter Revy-SM, kanske inte helt speglar Sverige och människorna som bor där. Revy-SM ger en lite mer nyanserad bild av Sverige som helhet, utanför storstäderna. Om än en väldigt vit nyans … Dock upplevde jag att schablonen för de två festivalernas företeelser inte skilde sig särskilt mycket.
Revy-SM är som Way Out Wests Upside Down, den förvridna underjordiska versionen av den verkliga världen i skräckserien Stranger Things. Lik men ändå helt olik.
På Way Out West blir folk som galna av Zara Larsson och på Revy-SM blir publiken vild av någon som sjunger otroligt och heter något i stil med Sara Larsson och är en lokal stjärna i typ Torslandarevyn eller Strängnäsrevyn. Zara Larsson cashar in medan Sara Larsson jobbar ideellt med att uppträda och har hon tur kanske hon kan vinna någon av kategorierna i det svenska revy-mästerskapet.
På Way Out West står jag och försöker förstå den amerikanska R&B-indieartisten Dijon som bitvis skriker in i en distande mikrofon och helgen innan satt jag i salongen på Borås Stadsteater och försökte förstå en sketch om politiska beslut gällande Katrineholmsveckan, självklart då framfört av Katrineholmsrevyn.
Det är två kulturfestivaler bara sex mil från varandra, så lika men ändå så olika. Way Out Wests VIP-område består till 86 procent av småstadsmänniskor som desperat graviterat från nyårsrevyer medan Revy-SM till 100 procent består av människor människor vars liv inte definieras av skam – för hade de känt mer skam kanske de (vi) inte hade tillbringat december, januari och februari varje år iklädda frack med paljettslag?
På Revy-SM serverades korv och det var inte sojakorv. Vad som serverades på Way Out West låter jag vara osagt men jag kan säga att det enda köttet jag såg i Slottsskogen var glipan av hud mellan Gen Z:s långa second hand-shorts och höga stövlar samt armarna på de svartklädda skivbolagsmänniskorna efter att de tagit av sig sina prassliga jackor av med fördel japanskt märke. Vegetariska langos är helt okej. Osten var faktiskt riktig och inte havemjölksost. På Way Out West låtsades jag kunna The xx låtar och mimade med så gott jag kunde för att inte känna mig utanför och sista kvällen på Revy-SM (efter att min revy Åkersberga revyn förlorat med alla sina tre bidrag), när coverbandet spelade ”Knö dig in”, gjorde jag samma sak. Jag ville vara omtyckt av alla och jag ville förtjäna att vara där.
Oavsett om jag passade in på Revy-SM och Way Out West eller inte känner jag mig tacksam för att ha en fot i var läger. Rent statistiskt har jag ganska stor chans att överleva socialt i de allra flesta rum, för på något sätt leder alla samtal alltid antingen till revy eller creddig cityfestival. En önskan inför nästa år: skapa ett utbytesprogram och skicka fem hundra prasseljacksklädda skivbolagsmänniskor till Revy-SM i Härnösand för att utmana sina småstadsskamkänslor och eventuellt scouta nästa stora stjärna, kanske Sara Larsson?
I samma veva skickar vi ner de pigga folkdräktsklädda superdansarna i Lännviksrevyn från Malung för att jazza runt på VIP-området i Slottsskogen med en falukorv i handen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.