Motståndet mot nya datacenter sprids och blir allt starkare i framför allt USA (men inte bara där) och det är lätt att tro att det hela drivs av en AI-backlash. I den amerikanska techdebatten har det exempelvis nu börjat lyftas kritik mot Anthropics Dario Amodei och Open AI:s Sam Altman för att de skrämt upp folk för mycket med sitt prat om att AI kommer ta alla jobb. Och visst, som jag skrivit om tidigare finns det all anledning att ta människors tveksamhet inför den nya tekniken på allvar.
Men om man tittar närmare på rörelsen är det tydligt att drivkrafterna inte har så mycket med rädsla för AI att göra. AI är förvisso medskyldigt eftersom det är AI-boomen som ligger bakom den enorma utbyggnaden av datacenter som planeras, men i allt väsentligt är det här inte något som förstås genom ett allmänt ”techdebatt”-perspektiv. Det här är nämligen lokala frågor.
Motståndet eldas i viss mån på av AI-kritiker och anti-AI-aktivister men i de allra flesta fall handlar det om vanliga medborgares oro för sin närmiljö och sina plånböcker. Det handlar om energitillgång och elpriser, om störande ljud, om etablering av nya miljöförstörande kol- och gaskraftverk i grannskapen.
I förra veckan kom en undersökning som visar att tre fjärdedelar av amerikanerna inte vill bo granne med ett datacenter och det här är anledning till att datacenter nu blivit en politisk fråga i USA. Mellanårsvalet i höst drivs av lokalpolitik på ett helt annat sätt än vad ett presidentval gör och datacenterfrågan är nu något som alla kongresskandidater måste besvara.
Vi har ett val i Sverige också om mindre än en månad och även om vi sett ett par utspel från främst oppositionen är datacenter inte en stor politisk fråga här, ännu. Det handlar dels om att den miljöförstörande aspekten inte riktigt finns här – en techjätte skulle aldrig få tillstånd att bränna massa kol, gas och diesel för att driva AI-datacenter i Sverige – men också för att datacenter från politiskt håll fortfarande ses som något nästan odelat positivt. Det är fortfarande storögda välkomnanden om datacenteretableringar som är ”bra för Sverige” när investeringsplaner presenteras. Känslan av att få ”hänga med” och vara i AI-utvecklingens framkant tar över.
Så låter det i alla fall i den allmänna, rikspolitiska, debatten. För även här har datacenter blivit en lokalpolitisk fråga, vilket man helt missar om man bara följer riksmedierna. Sedan i somras har det uppstått en vild debatt om Googles planer på köpa industriområdet Torsboda i Timrå för att bygga AI-datacenter i gigawatt-skala, en debatt som nog gått under radarn för många.
Lokala medier ger en annan bild: enbart SVT:s lokalnyheter i Västernorrland har hittills gjort över 40 (!) publiceringar i frågan. Som även här, precis som i USA, inte handlar om AI alls utan om invånarnas oro för framför allt energitillgång och höjda elpriser. Kampanjer har startats, protestlistor har lämnats in. Till slut sa politikerna i de berörda kommunerna, Timrå och Sundsvall, ändå ja till affären. Trots att flera av dem menat att det här i grunden är en fråga av nationell vikt.
Först i efterhand har finansmarknadsminister Niklas Wykman sagt att han tänker prata med Google för att höra hur de tänkt sig att försörjningen av kapaciteten på potentiellt 2 000 MW, motsvarande två kärnreaktorer, ska gå till.
Det är uppenbart att det behövs en nationell strategi och handlingsplan, och den kan inte bara handla om att ”attrahera investeringar” och ”skapa bättre förutsättningar” för datacenter utan om att rent konkret peka på vilka villkor som ska gälla för att få ta del av vår än så länge billiga el. När el och nätkapacitet blivit strategiska och begränsade resurser måste Sverige också bestämma vad vi vill ha i utbyte. Vad krävs egentligen för att få lägga beslag på ett par kärnreaktorers effekt?
En sådan sak är att visa hur etableringarna faktiskt gynnar Sverige, svenska företag och medborgare. Techjättarna brukar sälja in sina satsningar med att de skapar jobb, oklart hur många, och sockra det med att lägga några miljoner på att utbilda medborgarna (både Microsoft och Google har gjort detta). Men det är nog dags att ställa högre krav än så.
Ibland låter det som att det är positivt för Sverige bara AI-beräkningskraften står på svensk mark, men så fungerar det ju inte. Så länge inte kapacitet till exempel öronmärks för svenska företag (vilket Socialdemokraterna föreslagit) eller frigörs genom tydliga samarbeten med svenska institutioner och organisationer från start, finns det inget som hindrar att all beräkningskapacitet i praktiken produceras med billig svensk el för att sedan ”exporteras” till kunder i andra länder.
Men frågan om energiförsörjning är förstås den stora. Just nu ligger det ansökningar hos Svenska kraftnät på nästan 7 000 MW för datacenter. I december var siffran 5 000 MW. Storleken på anspråken visar att det här inte kan fortsätta behandlas som en rad isolerade etableringsfrågor, så att ställa frågan till techbolagen var de tänker sig att den här kapaciteten ska komma från är minst sagt rimlig. Och den lär behöva fortsätta ställas oavsett vem som vinner valet nästa månad.
Ett anspråkslöst förslag: Sverige ska bygga ny kärnkraft som kommer att kosta hundratals, kanske över 1 000 miljarder kronor. Kanske AI-byggarna kan lämna ett bidrag till detta?
—
Den här krönikan är hämtad ur CS Veckobrev, ett personligt nyhetsbrev med lästips, länktips och analyser skickat direkt från chefredaktör Marcus Jerrängs skrivbord. Vill du också ha nyhetsbrevet på fredagar? Skriv upp dig för en kostnadsfri prenumeration här.