Jonas Grafström och jag verkar vara överens om en viktig sak: debatten om distansarbete handlar inte om att välja bort kontoret helt och hållet. Det handlar om hur vi bygger ett modernt arbetsliv där människor bedöms efter sina resultat och där företag kan attrahera och behålla den kompetens de behöver.
Det är också därför hans replik i stora delar bekräftar den poäng jag ville lyfta. Självklart ska arbetsgivare få leda och fördela arbetet. Självklart fyller kontoret viktiga funktioner för introduktion av nya medarbetare, kreativt samarbete, gemenskap och svåra samtal. Men frågan är om fem dagars obligatorisk närvaro alltid är det bästa svaret, även i de arbeten där uppgifterna bevisligen kan utföras effektivt med större flexibilitet.
Det är skillnad på att försvara kontoret och att försvara närvaron som princip. Ett attraktivt kontor ska vara en plats människor vill komma till för att de gör ett bättre jobb där, inte för att chefen behöver kunna se dem sitta vid ett skrivbord. Att mäta engagemang genom fysisk närvaro riskerar att premiera synlighet framför faktisk prestation.
Det här är också en fråga om svensk konkurrenskraft. Svenska företag säger själva att kompetensbristen är ett av de största hindren för tillväxt. Då är det märkligt att frivilligt minska sin rekryteringsbas genom att göra arbetsplatser mindre flexibla än de behöver vara.
Ett företag som kan erbjuda flexibilitet kan konkurrera om den bästa kompetensen, oavsett om personen bor i innerstaden eller på en mindre ort. Ett företag med fem dagars närvarokrav begränsar i praktiken sitt sökfält till dem som kan och vill pendla varje dag. Grafström missar också en viktig jämställdhetsdimension. En regel kan vara neutral på papperet men få olika konsekvenser i verkligheten. Så länge kvinnor oftare tar ett större ansvar för det osynliga arbetet hemma – planering, vab, hämtningar och kontakter med skola och vård – riskerar rigida närvarokrav att slå hårdare mot kvinnor mitt i karriären. Det handlar inte om att kvinnor är mindre ambitiösa, utan om att många kvinnor tvingas göra svårare livspusselprioriteringar än män.
Samtidigt måste vi vara tydliga med att flexibilitet inte får bli en ny kvinnofälla där kvinnor arbetar hemma för att lösa familjelogistiken medan männen syns mer på kontoret och får karriärfördelar. Därför behövs både flexibla arbetsplatser och en kultur där män förväntas ta ett större ansvar hemma.
Det finns också en generationsfråga här. Många av dagens chefer byggde sina karriärer i en tid då familjelogistiken ofta löstes genom att någon annan tog ett större ansvar hemma. Nästa generation ska inte behöva välja mellan att vara närvarande föräldrar och att göra karriär.
Den viktiga frågan är därför inte om människor ska arbeta hemma eller på kontoret. Den viktiga frågan är vilket ledarskap vi vill se i framtiden. Ett ledarskap som bygger på förtroende, tydliga mål och uppföljning eller ett som fortfarande utgår från att den som syns mest automatiskt arbetar hårdast.
Det här är i grunden en större diskussion om vilket arbetsliv Sverige ska ha framöver. Vi står inför en tid där konkurrensen om kompetens hårdnar, där fler människor vill kunna kombinera höga ambitioner med ett fungerande familjeliv och där gamla karriärnormer inte längre fungerar för en ny generation. Då är lösningen inte att vrida tillbaka klockan till ett arbetsliv där långa dagar på kontoret var det främsta beviset på lojalitet och ambition.
Framtidens företag kommer inte vara de som lyckas få människor att sitta längst på sin stol. De kommer vara de som bäst förstår hur man får människor att prestera, utvecklas och stanna kvar. Ett modernt ledarskap handlar inte om att välja mellan frihet och ansvar, utan om att bygga en kultur där båda finns samtidigt.
Sverige ska vara ett land där en småbarnsförälder kan ta ansvar hemma utan att ge upp sina karriärambitioner, där en specialist kan bo utanför storstaden utan att kompetensen går förlorad och där företag konkurrerar genom att vara attraktiva arbetsplatser. Ett flexibelt arbetsliv är en förutsättning för att fler människor ska kunna bidra och prestera fullt ut.
Romina Pourmokhtari, klimat- och miljöminister (L)