Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Valrörelse efter valrörelse har vi vaggats in i en partipolitisk kommunikation som skulle kunna rubriceras: Samtal med en debil befolkning.
Ett axplock: ”En ny sheriff i stan” (L), ”Dags att ta Sverige på allvar” (S), ”Återställ bussarna som sossarna drog in” (SD), ”Vi får saker gjorda” (M), ”Tro på Sverige” (KD), ”På din sida” (V). Visst, så här ser en valrörelse ut, invänder kanske vän av tolerans. Det är det studiofixade fotot och igenkänningen av symbolerna som är det viktiga.
Men när en grupp AI-uppsnofsade människor talar om för mig att det är dags att ta landet vi lever i på allvar går jag in i ett vegetativt tillstånd.
Så jag sjunker ner i galonsätet i djursalongen på färjan mot Visby. Snett framför mig sitter den forne statsministern Ingvar Carlsson med en borderterrier i sällskap, och jag blir påmind om valrörelser i ett liv före sociala medier.
Kanske är det här ändå något mer än en fråga om krystade slogans. För samtidigt som vi exponeras för fler ord per dag än någon generation före oss håller vi på att förlora något som en gång var själva motorn i vårt tänkande: läsandet.
Vi ser rubriker, meddelanden, kommentarer och inlägg från morgon till kväll. Men allt mer av kommunikationen är utformad för att fånga vår uppmärksamhet snabbt och släppa den lika snabbt igen. Ett budskap ska kunna förstås utan sammanhang. En reaktion förväntas innan eftertanken ens hunnit börja ta form. Det påverkar hur vi tänker.
När det korta blir norm blir också det tvärsäkra attraktivt.
När det korta blir norm blir också det tvärsäkra attraktivt. Det finns helt enkelt inte utrymme för förbehåll eller komplicerade samband i ett meddelande vars syfte är att övertyga. Vi vänjer oss vid att ta ställning innan vi hunnit förstå och att försvara en uppfattning innan vi hunnit pröva den.
Att läsa en bok är att göra tvärtom, det är att stanna kvar också när det skaver. Och framför allt är det att låna någon annans tankevärld en stund.
Den schweiziske utvecklingspsykologen Jean Piaget visade att människans tänkande utvecklas genom erfarenheter och genom att vi tvingas ompröva våra föreställningar. Senare forskning har beskrivit hur denna utveckling kan fortsätta i vuxen ålder, mot det som kallas postformellt tänkande: förmågan att leva med komplexitet och förstå att två människor kan vara djupt oense och ändå båda bära på en del av sanningen. Vi skulle kunna kalla det intellektuell ödmjukhet.
Ett enkelt test är att lyssna efter meningen: Jag kanske har fel. Den låter svag, men är en av människans starkaste. Verkligt lärande börjar egentligen där – i insikten att världen kanske inte ser ut som jag först trodde.
Kanske borde vi intressera oss lite mindre för vad politiker säger och lite mer för hur de tänker. Vilka erfarenheter har format dem? Vad har de läst? Vilka människor har de lyssnat på? Och har de förstått att utgå ifrån att de kanske har fel.
Ett sunt samhälle bygger inte på att människor tycker lika, utan på att vi kan lyssna på varandra, pröva våra övertygelser och leva med att verkligheten är komplicerad. Det är också det bästa vallöftet.