Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | PSYKIATRIN
När politiker talar om psykiatrin tycks bara en fråga vara relevant: Hur mycket mer pengar ska den få? Regeringen framhåller årets satsning på över 5,4 miljarder kronor. Flera oppositionspartier lovar ytterligare förstärkningar. Ingen vill anklagas för att svika den psykiska hälsan. Men miljardtävlingen bygger på en farlig tankefigur: att mer psykiatri automatiskt betyder mindre lidande. Så är det inte. Psykiatrin är inte ett tomt kärl som kan fyllas med pengar. Den är ett system med en bestämd logik. Den gör lidande och svårigheter till medicinska diagnoser, och diagnoser till behandlingar. Och när systemet expanderar, expanderar också dess sätt att definiera och behandla mänskliga erfarenheter.
Konsekvenserna av denna logik har vi redan sett: Mellan 2010 och 2024 mer än tredubblades antalet pågående sjukfall med psykiatrisk diagnos i Sverige. Bland barn och unga har antalet som får recept på mediciner på grund av ”adhd”, ökat med cirka 600 procent sedan 2006. Redan 2022 uppskattades över 10 procent av alla pojkar mellan 10 och 17 år ha fått en adhd- eller add-diagnos, och Socialstyrelsen räknar med att den andelen kommer att uppnå 15 procent. För flickor i samma ålder har förskrivningen av ”antidepressiva” läkemedel ökat med cirka 300 procent sedan 2010.
Denna utveckling har starkt bidragit till det som idag beskrivs som psykiatrins resursproblem. Men siffrorna visar också något annat: psykiatrins expansion skapar nya behov av psykiatri. Ju fler som utreds, desto fler får diagnos. Ju fler som får diagnos, desto fler erbjuds läkemedel och återbesök. Köerna kan därför växa samtidigt som anslagen ökar. Men för att verkligen förstå denna utveckling är det också avgörande att förstå att psykiatrin inte upptäcker en på förhand given mängd ”sjukdom”. Utvecklingen bottnar också i att den systematiskt flyttar gränsen för vad som ska förstås som ”sjukt”.
Psykiatriska diagnoser vilar nämligen inte på objektiva biologiska markörer. De utgår från beteenden och upplevelser som alltid tolkas och värderas i sitt sammanhang – i relation till skolans krav, arbetslivets funktionssätt eller samhällets normer. Psykiatriska diagnoser baseras på sociala och inte medicinska omdömen och bedömningar, men det psykiatriska språket döljer detta faktum.
Utöver en bristfällig vetenskaplig grund för diagnostiken, saknar psykiatrin även de framgångar avseende behandlingsresultat som skulle kunna ha motiverat expansionen. Här är kontrasten mellan psykiatrin och stora delar av den övriga medicinen slående. Inom de flesta andra medicinska områden har forskningen under de senaste decennierna lett till avgörande förbättringar av både livslängd och livskvalitet. För psykiatrin saknas motsvarande utveckling. Trots decennier av massiva satsningar finns inga liknande kurvor att visa upp. ”Depressioner” förblir lika vanliga eller vanligare. ”Psykoser” leder fortfarande till förkortad livslängd med 15–20 år. Behandlingarna fungerar ungefär lika begränsat idag som de gjorde för flera decennier sedan. Och mycket pekar på att det till och med värre än så: en växande mängd forskning indikerar att det frekventa användandet av psykiatriska läkemedel för många tvärtom riskerar att förvärra problemen, göra dem mer kroniska och mer handikappande.
Men kanske är den största kostnaden trots allt vad utvecklingen gör med vår självförståelse. När en elev slås ut av en skola präglad av ständig bedömning och likriktande krav blir frågan vilken diagnos eleven har. När en anställd bryts ned av ett otryggt arbetsliv och en orimlig arbetssituation erbjuds stressbehandling eller ”antidepressiva” för att kunna återgå till arbete. När ekonomisk utsatthet, rasism, våld eller ensamhet sätter spår i hur vi mår förstås detta som ”symtom” på en medicinsk ”sjukdom” eller ”störning”. Lidandet uppstår i ett socialt sammanhang; psykiatrin gör det privat. Därmed försvåras inte bara meningsskapande på individnivå – utan också för samhället i stort. För i den dominerande psykiatriska modellen förstås psykiskt lidande inte i första hand som meningsbärande reaktioner på en levd verklighet eller som en del av vad det innebär att vara människa, utan som medicinska tillstånd.
Nästa regering bör därför avvisa idén om en allmän utbyggnad av mer av samma psykiatri. Nya resurser bör inte gå till bredare screening, mer diagnostisering eller fler och längre läkemedelsbehandlingar. De bör användas till stöd som inte kräver diagnos och som erbjuder verklig kontinuitet för människor i svåra livssituationer. Hjälp som underlättar meningsskapande, begriplighet och samhörighet. Men framför allt måste fokus flyttas dit lidandet uppstår: till skolor, arbetsliv, uppväxtvillkor, ojämlikheter och gemenskaper.
Det som borde diskuteras i valrörelsen är därför inte vilket parti som ger psykiatrin flest miljarder. Frågan är vilket parti som vågar bryta med en modell som gör allt fler mänskliga erfarenheter till sjukdomar. Om miljarderna fortsätter att följa samma logik som idag kommer vi att få fler utredningar, fler diagnoser och fler medicinerade – men inte ett samhälle där färre människor går sönder.
Martin Wolgast
docent i psykologi och legitimerad psykolog, aktuell med boken ”Diagnosernas tid” (Norstedts)