Nyligen skrev Anders Fridén, Sverigechef för Palantir, i DI:s Sommarbrevet om hur AI förskjuter flaskhalsen i näringslivet: när teknisk utveckling blir billig blir det i stället avgörande vad som byggs, för vem och varför. Företag måste förstå människor, fatta kloka beslut under osäkerhet och bygga med smak och empati, vilket är kompetenser som humaniora tränar upp; humanistisk bildning kommer bli en kärnkompetens snarare än en lyx.
Som han själv uttrycker det: ”när svaren blir billiga blir frågorna dyra.” Vi håller med och vill peka på en förutsättning som lätt glöms bort i det resonemanget. Den bildning Fridén efterlyser uppstår inte ur tomma intet. Den bärs upp av humanistisk forskning: det är forskare i ämnen som historia, filosofi, språk och litteraturvetenskap som utvecklar de perspektiv, den metodik och den undervisning som i förlängningen formar skarpa tänkare i näringslivet.
Detta är inte bara en akademisk fråga, det är en konkurrenskraftsfråga. Företag som ska implementera AI ansvarsfullt, navigera nya regelverk och bygga förtroende hos kunder och medarbetare behöver medarbetare med djup förståelse för etik, språk, kultur och mänskligt beteende.
Samma mönster syns i kris efter kris: när Covid-pandemin slog till räckte inte medicinsk kunskap. Det behövdes historisk kunskap om pandemihantering, etisk förståelse för prioritering av begränsade resurser och lingvistisk kompetens för att nå ut brett med livsviktig information. Vid Rysslands invasion av Ukraina blev kunskap om språk och historia plötsligt kritisk för alla som skulle bedöma säkerhetsläge och marknadsrisk. Ett konkurrenskraftigt näringsliv behöver med andra ord en bred humanistisk kunskapsberedskap – inte som lyx, utan som riskhantering.
Om Sverige vill ha fler ledare som känner igen hybris och flockbeteende, och fler produkter byggda med den smak och empati som efterfrågas, räcker det inte att uppskatta bildning i efterhand. Vi måste aktivt möjliggöra den, genom att finansiera humanistiskforskning och undervisning. Där brister svensk forskningspolitik i dag.
Även om svensk humanistisk forskning har ett stort internationellt genomslag är dess förutsättningar inte goda. Sveriges forskningspolitiken är byggd för naturvetenskap och medicin och passar humaniora dåligt. I 2024 års forsknings- och innovationsproposition lyste humaniora helt med sin frånvaro; Politiker valde att istället satsa stort på STEM-ämnen. Att inte anpassa politiken efter en forskning som redan är världsledande och redan efterfrågas av marknaden är att lämna en konkurrensfördel oanvänd, mitt framför ögonen på oss.
I Humtanks rapport En forskningspolitik för humaniora, som släpptes den 15 juni, presenterar vi tio konkreta förslag för att åtgärda detta. Några av de viktigaste är:
• Byt ineffektiv konkurrensprövning mot professionell tillit, understött av höjt basanslag vilket ger mindre administrativt slöseri, mer forskning.
• Gör externa forskningsmedel fria och inför ett flexibelt verksamhetsanslag i basanslaget, så att forskare kan följa kunskapsläget snarare än bidragsformulär.
• Bredda infrastrukturen till att omfatta icke-disputerad personal och icke-akademiska institutioner, vilket är en förutsättning för samverkan med näringslivet.
• Inför samverkanslektorat som egen personalkategori, så att kopplingen mellan akademi och arbetsliv blir en meriterande karriärväg, inte ett sidospår.
• Skapa tre centrum för tvärvetenskaplig samverkan, där humaniora möter teknik, medicin och samhällsvetenskap i praktiken, precis den typ av miljö som AI- utvecklingen efterfrågar.
Förslagen handlar inte främst om att ge mer pengar till humaniora utan om att få befintliga resurser att göra betydligt större nytta. Humanister kan då möta industrins behov och stärka vår kunskapsberedskap.
Henrik Andersson, medlem i Humtank, Lunds universitet
Karolina Enquist Källgren, verksamhetsledare i Humtank, Stockholms universitet
Adam Hjorthén, verksamhetsledare i Humtank, Uppsala universitet
Erik Isberg, medlem i Humtank, KTH
Sari Nauman, medlem i Humtank, Göteborgs universitet