Mördade Jimmie just Stockholmskramen?
Jag är 37 år gammal, och vid det här laget har jag bara en kompis som vägrar att kramas kvar.
Varje gång jag lutar mig mot honom hoppar han tillbaka och sträcker ut handen: ”Tror du att vi har blivit stockholmare eller?”
Med tanke på att det var nästgårds, i Solna, vi växte upp kan man tycka att han är lite petig.
Men visst har du också undrat var alla dessa björnkramar kommer ifrån? Pandemin kunde bara ge kramhälsningen ett litet hack i kurvan – träffar du någon på Hornsgatan är du numera asocial om du vägrar en kram, även om ni knappt känner varandra.
Men kanske har Jimmie Åkesson (SD, Sölvesborg) och Simona Mohamsson (L, Överlida) satt stopp för Stockholmskramens framfart nu? Bara månader efter deras kramkalas har Jimmies tålamod med Simona tagit slut – nu är det han som drar röda linjer och kastar Liberalerna överbord.
Listigt så det förslår, och hade Matteusevangeliet skrivits i dag hade Judas kanske sagt: ”Den jag kramar är det, grip honom”. Ur led är politiken, och kanske räcker det inte med ett riksdagsval för att vrida den rätt. Men vem vet – om två eller 2 000 år kanske vi pratar om en ”Jimmiekram”?
Böldpesten är det coolaste i stan just nu
Jag är 37, och lite rädd att ni inte kommer att tro mig nu. Men i onsdags var jag på en teaterföreställning i Stockholm och insåg något fasansfullt: för första gången drog jag inte ner medelåldern på publiken. Jag drog upp den med ett par år.
Enligt min kalender borde den dagen ha varit minst 25 år bort. Som trogen Berwaldbesökare är jag van vid att vara en (blekblond) färgfläck i ett hav av silverhjälmar. Men för stans unga friteatergrupper verkar ingenting vara omöjligt just nu – inte ens att få stans coolaste tweens att betala för teater om människor som dog i pesten för 700 år sen.
Scenkonstkollektivet Rostvit ger sina sista föreställningar av ”Decamerone” i helgen – och fast det säkert är omöjligt råder jag dig att köa till en biljett. Ordet ”strålande” har nämligen sällan varit så lämpligt som här.
Ur led är tiden – och jag hoppas ingen vrider den rätt.
Titanic på Nedre Manilla
Jag är 37, och undrar vart vi åldrande kulturmän ska ta vägen nu. Albert Bonniers glittriga sommarmingel på Nedre Manilla brukade vara ett säkert kort – som en studentmottagning men med en touch av storhetsvansinne och lågintensiv alkoholism. Så inte i år.
När den sista av de chartrade bussarna från Djurgården till Operabaren dök upp visade det sig att säkerhetsföreskrifter numera även gäller litterära halvgudar. I stället för att stå i mittgången fick många av oss snällt hoppa av i mörkret och börja vandra in mot stan.
Med tanke på vad en olycka hade kunnat innebära för svenskt kulturliv var det kanske rimligt. Men scenerna var obetalbara. Som kampen om de sista livbåtarna på Titanic – fast här handlade det inte om kvinnor eller barn.
En man i varselväst gick omkring och försökte trots protester skilja agnarna från vetet: är Carl-Johan Vallgren och Elisabeth Hjorth verkligen mer värda en sittplats än jag? Ska kulturchefer eller bästsäljare få gå på först? Ska Skavlan eller Malou verkligen behöva gå?
Jag såg litteraturvärldens redan bräckliga solidaritet rämna framför ögonen på mig – och min generations främsta hjärnor gå loss i en omgång ”hela havet stormar” på liv och död. Kunde detta verkligen sluta väl?
Det kunde det. Tillsammans travade en samling poeter, lektörer och snålsäljande prosaister genom Stockholmsnatten, och surade inte ett ögonblick över det. Vi har valt våra jobb med omsorg, och det är när vi får känna oss bortglömda, missaktade och missförstådda vi mår som allra bäst.
Vi vet nämligen att verkligheten aldrig har varit vriden rätt.
Veckans…
Årgång: 2018. Årets champagneskörd gick åt pipan redan med vårfrosten. Men efter att ha fått en sneak peak på de stora husens 2018, som nu börjar nå hyllorna, klarar jag inte ens av att sörja det. Jag hoppade upp och ner i stolen fast jag satt ner – ”magisk” är ett alldeles för svagt ord i sammanhanget.
Fotbeklädnad: Träskorna. Det här är faktiskt inte bara veckans, utan årets. Hela sommaren har jag klapprat fram genom city i ett par mörkblå skönheter från Moheda – nu inväntar jag med spänning leveransen av två par vrålåk från en ledande Skåneproducent.
Tuttklipp: Det finns inget störigare än killar som citerar brittiska ”The office”. Men efter att ha haft David Brents röst på hjärnan från nio till fem i ett par dagar tar jag en för laget här: ’If you want the rainbow, you have to put up with the rain. You know which ’philosopher’ said that? Dolly Parton. Yeah. And people say she’s just a big pair of tits.”