”USA har Bob Hope, Stevie Wonder och Johnny Cash. Sverige har inget hopp, inga under och inga cash.”
Den som är gammal nog kanske minns skämtet under 90-talskrisens Sverige då statsskulden sköt i höjden och Riksbanken höjde räntan till 500 procent.
”Jag lånade en hundring av farsan i morse – i kväll är jag skyldig honom en villa i Djursholm” ska ha varit ett annat skämt.
I mitten av 90-talet vände skräckkurvan neråt igen och under 00-talet tävlade finansministrar i grenen ”ordning och reda i statens finanser”. Sedan dess har skuldsättningen inte varit någon het fråga.
Men nu har Socialdemokraterna väckt den till liv igen, genom ett nytt mantra som upprepas i debatten: att Sverige lånar 200 000 kronor i minuten.
Det blir 12 miljoner i timmen, 288 miljoner per dygn och över 100 miljarder per år.
En räknesnurra som kan ge vilken normalt sparsam person som helst ett svårt stresspåslag.
Det är fler än Magdalena Anderssons lag som är kritiska till pengarullningen. Finanspolitiska rådet, som bildades 2007, utdelade i februari sin allvarligaste kritik någonsin när den sågade regeringen för stora skattesänkningar samtidigt som lånen ökade.
Regeringen försvarar sig med att Sverige har goda finanser, låg statsskuld och att det behövs ekonomiska stimulanser när hushållen har det tufft och ekonomin inte riktigt vill ta fart.
Dessutom, säger regeringen, minskar ju statsskulden! Den är lägre än när Magdalena Andersson lämnade över makten 2022.
Hur kan det hänga ihop?
Jo, på samma sätt som att skatt kan sänkas mest för både medelinkomsttagare och höginkomsttagare – på samma gång.
Det handlar om kronor och procent.
Det är korrekt att regeringen sätter sprätt på mer pengar än man drar in. I år väntas budgetunderskottet landa på 196 miljarder kronor, nästa år på drygt 200 miljarder. Då snackar vi inte längre 200 miljoner i lån per minut – utan nästan det dubbla.
Men det är också korrekt att statsskulden är lägre idag än när regeringen tillträdde – om man räknar statsskulden som andel av BNP, den så kallade skuldkvoten.
Under och efter krisåren i början av 1990-talet närmade sig skuldkvoten 70 procent.
2022 hade den sjunkit till 17,5 procent.
2025 var den 17,4 procent.
Är då Moderaternas skuldkvot eller sossarnas kronor och ören viktigast att titta på när det gäller skulder?
Kvoten är viktigare än kronorna, enligt Fredrik NG Andersson, nationalekonom vid Lunds universitet. Men viktigare än skuldkvoten är den så kallade offentliga bruttoskulden.
”För det är där alla regler utgår ifrån, även de europeiska” säger han.
”Och den har ökat lite grann, men det beror inte bara på vad regeringen har gjort utan även på vad regioner och kommuner – såväl borgerliga som socialdemokratiska – har gjort.”
Den offentliga bruttoskulden mäts som del av BNP. Och till skillnad mot skuldkvoten tar den inte bara hänsyn till statens skuld, utan till hela den offentliga sektorn (stat, kommuner, regioner, pensionssystem).
Med det måttet, som EU använder, var Sveriges skuld i början av året 34,9 procent av BNP.
Det är högre än när Magdalena Andersson lämnade över makten 2022, med en offentlig skuld på 34,4 procent.
Oavsett hur man räknar är Sveriges skuld mycket låg sett i ett internationellt perspektiv. Av EU:s 27 medlemsländer har bara fem – Irland, Bulgarien, Danmark, Luxemburg och Estland – lägre offentlig bruttoskuld.
Den låga skuldsättningen ger oss handlingsutrymme att sätta in åtgärder när omvärlden sätter press på ekonomin, vilket finansminister Elisabeth Svantesson gärna påpekar. Hennes favoritmotpol är Italien med en skuld på 137,1 procent av BNP, vilket är skyhögt över den gräns om 60 procent som EU har satt.
Vi ska vara glada att vi inte bor där, brukar hon säga.
Fredrik NG Andersson gör en annan jämförelse, med Storbritannien. Medan Sverige bara betalar 3 procents ränta på tioåriga lån får Storbritannien pröjsa 5 procent.
Låg statsskuld är en garant för lägre räntor. Och det är viktigt att inte tumma på de regler som partierna gemensamt satt upp för att hålla lånesuget i schack.
I valspurten kastas det nu löften och pengar över väljarna.
Men, säger Fredrik NG Andersson, efter valet måste finanspolitiken stramas åt.
”Vi står inte inför någon skuldkris som på 90-talet. Men släpper vi disciplinen blir det lätt att vi lånar mer och mer. Nu har vi ruckat för mycket på reglerna.”