Valeria Luiselli
Början mitt slut. Rámus. Översättning: Niclas Nilsson. 390 sidor.
Anna Lundvik är litteraturkritiker på kultursidan.
Har man någon gång stått framför en romersk mosaik glömmer man det aldrig. Tusentals, miljontals små stenar, glasbitar, marmorkuber och så vidare, var och en i exakt rätt nyans, sammanfogade bit för bit, till en oerhörd, imponerande helhet. Hur är det möjligt?
I mexikansk-amerikanska Valeria Luisellis nya roman ”Början mitt slut”, översatt av den excellerande Niclas Nilsson, spelar en sådan mosaik en alldeles särskild roll.
Handlingen utgörs av att en mor (en nyskild, internationellt erkänd författare) och hennes dotter (en brådmogen 12-åring) lämnat livet så som de kände det i New York och efter en författarturné befinner de sig på Sicilien. Där försöker modern uppfinna en ny form för deras gemensamma liv, och skriva den roman som vi just nu läser. De läser antik litteratur tillsammans, särskilt Plinius den äldres encyklopedi, vilken är helt central för boken. Samtidigt när mamman en oro över att hennes egen mor håller på att bli dement. Men är det så, eller är det världen som blivit galen?
”Början mitt slut” är en extremt uppslagsrik bok. Den är centrerad kring de fyra elementen: vatten, jord, eld och luft. I korta avsnitt och essäistiska små brottstycken ger den sig i kast med eviga frågor som minne, tid, historia och romankonsten själv. Om verklighet och fiktion. Om att vara kvinna: att hålla ihop och balansera att man är en egen skrivande, erotisk varelse, med att man också är någons mor och någons dotter, och därmed sammansmält med något större. Den handlar också om migration och de flyktingar som tar sig över medelhavet till Sicilien, där de hamnar i läger. Om vulkanutbrott, om bränder i klimatförändringarnas spår och hotet om den annalkande undergången. Om att hitta, uppbåda, eller som moder utgöra, ett hem.
Valeria Luiselli väver ihop den här vidden av ämnen med fullständig kontroll, i en form som är helt unik för just det här verket.
Moderns och dotterns resa går i mammans mormors fotspår. Denna färgstarka anmoder ska, förklädd till man och som många andra bönder ur lokalbefolkning, ha jobbat vid arkeologiska utgrävningar av romerska byggnader. När hennes förklädnad avslöjades stal hon en mosaik föreställande havsguden Proteus huvud och tog med sig den på den farliga resan över havet. En mosaik som gått i arv och blivit en familjerelik, som nu mamman och dottern kånkar runt på. Bringar den tur? Eller bär den på en förbannelse? Borde den lämnas tillbaka till platsen den kom ifrån? Klart är att dess närvaro driver handlingen framåt och att myten om Proteus utgör en grund för berättelsen.
En inte så liten del av ”Början mitt slut” utgörs av underbara, tonsäkra dialoger mellan mamman och dottern, som ställer alla möjliga lika svårbesvarade som enträgna frågor. Länge tänker jag mig att mamman är identisk med författaren själv, och dottern med hennes dotter. Inte ens när jagberättaren börjar komma med metakommentarer som direkt avvisar en sådan läsning låter jag mig övertygas. Men lägger ändå märke till att den skrivande mamman är förhållandevis konturlös, medan dottern har betydligt mer karaktär.
Men successivt börjar dotterns gestalt bli så estetiskt effektiv att hon uppgraderas till det fullständigt litterära planet. Inte bara för att hon är lite för intressant för att kunna finnas i verkligheten, utan för att saker omkring henne klaffar på sätt som de bara kan göra i konsten: hon ställer frågor om föraningar och förutsägelser, sedan börjar saker på märkliga sätt att falla in.
Luisellis metod är att ställa saker bredvid varandra och låta dem få verkan; bit läggs till bit och så uppstår någonting tredje. Mormoderns berättelse ställs intill dagens flyktingar. Hon flydde från, inte till Italien, och författaren får sådana paralleller att kännas i magen.
Ett annat exempel bland väldigt många är när det framgår att det glas som romarna använde i sina mosaiker tillverkades av sten från de områden som dagens flyktingar kommer ifrån. Glas och flyktingar har färdats samma väg över havet. Luisellis komposition får sådana insikter att kännas som en chock. Fakta struktureras till att ge en estetisk upplevelse.
En sådan chock får jag också när det går upp för mig att bokens form är mosaikens. Allt sätts på sin plats, bit för bit växer en makalös helhet. Ur verklighetens kaos har författaren brutit sten, och det är med en ljuv tillfredsställelse jag ser henne lägga styckena tillrätta.